Tågstickning och att lura sig själv

Jag lyckades inbilla mig själv att jag behöver ett sticka-på-tåget-projekt. Det gick jättelätt. Jag är rätt lättlurad på det viset. Jodå, så jag rotade fram stickor och lämpligt garn och drog igång. Ska jag vara helt ärlig så har jag projekt så det räcker. Men de är antingen för skrymmande att ta med, eller för komplicerade. Nu ska jag bara låta bli att sticka på detta projektet när jag sitter hemma i soffan, eller på altanen, för annars lär det ju bli klart UTAN att ha stickats på tåget. Och det vore ju  inte så bra. Snudd på dumt, faktiskt. Fast kul.

Käre, observante maken konstaterade igår kväll att de ser lite små ut och visst har han rätt. De blev lite små. Ska kanske nämna att det ska bli ett par sockar, förresten. Eftersom jag använder annat garn än det som nämns i mönstret jag valt ut så utgick jag efter ett annat mönster, som är utformat för just detta garnet, när det gäller maskantalet. Det gick så där. De lyfta maskorna drar ihop det lite, och så är nog stickorna aningen för tunna. 2,5 istället för 2,75 som det står i mönstret. Ingen fara på taket. Jag river upp och börjar om. På detta sättet varar ju garnet längre, eller hur? Man är väl smålänning! Jag får se detta som en provlapp och såna ska man alltid göra. Eller borde åtminstone.

Lite fakta om projektet;

Mönstret är Pin Stripe Socks som finns alldeles gratis på Ravelry.
Garnet är Järbo Mellanraggi och jag provade alltså med stickor 2,5.
Andra försöket blir nog med storlek 2,75. Ska bara rota fram dem först.

Återkommer om flufftröjan också snart. Den är färdigstickad, men jag är inte helt nöjd. Uppläggningen nedtill är lite tajt och halsringningen lite för vid. Tror jag. Ska grunna på det och kanske åtgärda.