Browsing Tag

Yllet filosoferar

Stickat

Slakta stashen?

2 februari, 2022

 

Slaktar ni stashen? Eller följer ni bara podden Mamma stickars hashtag #slaktastashen och dreglar och suktar lite efter allt som läggs ut?  Det gör inte jag. Det är lika bra att var tydlig med en gång. Här slaktas ingen stash. Punkt.

Eller. Jag kanske ska säga så här; jag förstår att det är en riktigt god idé att låta ett oälskat garn flytta vidare till ett nytt hem där det kan bli ett älskat garn. Det är ganska rimlig. Men jag har svårare att greppa är hur ett garn kan vara oälskat. Jag älskar allt mitt garn. Till och med det som kan kallas fulgarn. Jo, jag lovar! Fast kanske jag inte riktigt älskar ett garn i 100% akryl lika mycket som ett underbart garn med en gnutta cashmere eller alpacka, men inte är det oälskat helt och hållet. Det handlar mer om att cashmere och alpacka är mysigare för händerna än akryl.

Jag kan också förstå att man kanske vill låta ett oälskat garn flytta till ett nytt hem för att göra plats för älskat garn som man längtat efter att köpa från t.ex. någon av våra fantastiska handfärgare. Det är jag helt och hållet med på. För glöm inte bort dem i all slaktastashen-iver. De behöver fortfarande sina kunder (=oss) för att kunna överleva. Och utan handfärgare vore sticklivet väldigt mycket tråkigare. Håll med om det!

Frågar du min käre man så tror jag han funderar lite över när jag ska hinna sticka upp allt garn jag har, men det frågar vi inte honom va? Kan vi vara överens om det? För jag skulle faktiskt behöva ligga i som en rem om jag skulle köra slut på mitt lager av tvåtrådigt ullgarn. Jag erkänner det. Men vem vågar risker att bli utan material till nya vantar? Va? Inte jag, iallafall. Och ull är en riktigt bra isolering i huset, samtidigt som det fungerar som pensionssparande. Win-win, liksom.

Trots att det har märkts dåligt här på morslillaylle.se så har jag faktiskt jobbat på ganska bra med att sticka från min stash. Nu när dagsljuset börjar återvända ska jag försöka fotografera lite mer och dela med mig. Något jag KAN dela med mig av redan nu är en tröja jag stickade under 2021 och som jag verkligen älskar. (jaaaa… fotona är från i somras och inte särskilt bra, men det är fasen inte lätt att plåta en svart tröja i solsken) Jag, som brukar säga att jag aldrig vinner något, vann faktiskt garn hos Tant Hulda i augusti 2020. 300 gram av hennes fantastiska ILO-garn i alpacka, vann jag. Ja, jag visste förstås inte då att det var fantastiskt, men jag hade hört talas om det.

Efter mycket funderande valde jag svart garn. Inget färgglatt här, inte. Och av det valde jag att sticka en tröja med en rejäl panel med spetsstickning på ryggen. Varför göra det enkelt för sig. Jag började så smått under hösten 2020 och insåg redan från början att det här måste få ta tid. Minst ett år räknade jag med. Men, redan i maj 2021 var tröja färdig. Och jag älskar den verkligen! ILO-garnet i 100% alpacka beter sig inte som det billiga alpackagarn jag stickat av tidigare. Detta garnet håller formen på ett helt annat sätt, och tröjan är precis lika fin idag som den var när jag blev klar med den. Jag kan inte annat än att rekommendera det varmt. Nej, jag har inte betalt för att säga så. Säger jag något så tycker jag det.

Så, vad stickade jag då? Jo, det blev en Filigree Sweater av Julie knits in Paris. Ett fantastiskt välskrivet mönster, måste jag säga. Spetspanelen var inte att leka med i början, men heller inte så svår att jag inte skulle göra om det. Hmm. Det kanske jag skulle göra. Men i vilken färg då? Det tål att tänkas på. Jag lovade Anna på Tant Hulda att visa upp tröjan när den blev klar, och min plan var att kika in till henne i butiken i Lund. Men det kom en pandemi emellan och jag har inte varit i Lund på över två år nu. Jag kommer så snart världen tillåter. Det lovar jag.

 

Fakta:

Garn: Tant Huldas ILO yarn i 100% alpacka.
Stickor: 3 och 3,75mm rundstickor
Mönster: Filigree Sweater av Julie knits in Paris

 

Stickat

Make 9 på mitt sätt

1 februari, 2020

make9

I år blir det en ”Make 9” för mig också, men lite annorlunda än de flesta andra.

Ni som följer mig på Instagram och Facebook har kanske redan sett denna bilden, men jag känner att jag vill utveckla mina tankar kring detta fenomen lite till. De senaste åren har många, framförallt på Instagram, gjort en s.k. ”Make 9” i början av året. Det handlar i regel om nio projekt man vill göra under året som kommer. Och i slutet av varje år konstaterar de flesta att de gjort väldigt lite av det de tänkte sig från början.

För mig måste skapande komma från lust, inte från en lista jag tagit fram vid en viss tidpunkt. I Mors lilla ylles begynnelse hade jag en lista över ”vill-göra”, men den dog ut ganska snabbt. Det jag vill göra förändras oavbrutet och jag är glad att jag (för det mesta) lyckas göra klart något innan det förflyttats från ”vill-göra” till ”vill-aldrig-i-livet-göra”.

Så. Jag har spånat lite på vad som skulle funka för mig. Någon slags mål ska jag kanske ha? En kväll knåpade jag ihop den här varianten. Min egen version av ”Make 9” och jag tror att jag kan tänkas kunna bocka av ganska många av dem. Jag menar, de är ju ganska flexibla, eller hur? Sticka nåt kul, t.ex. Det är ju nästan alltid kul att sticka, så den borde bli tämligen lätt att bocka av den. Faktum är att jag håller på med en tröja som kan falla in under den beteckningen.

Sticka från stash är oundvikligt, med tanken på storleken på mitt garnlager. (stash är alltså det garn du redan äger) Samma tröja skulle rent hypotetiskt kunna användas även till en sån är ruta då det är rester från min Zweig och en av mina Cumulus-tröjor.

Köpa garn är oundvikligt. Jag känner mig själv, och både Stickfest i Väst och Yarnfest Stockholm är inplanerat så tillfälle lär komma.

Sticka nåt jag vill gör jag faktiskt nästan alltid, så rutan kan tyckas onödig. Men jag ville ha den med som en påminnelse att stickandet verkligen ska drivas av vad jag har lust att göra och inte vad alla andra gör, eller vad jag tror att jag borde göra.

Färga garn har jag i och för sig redan gjort i år, men det var innan jag skapade min ”Make 9” så det räknas inte. Nu är det inget probem alls, för jag har både garn och färger kvar. Mer än tillräckligt. Så mer garnfärgande blir det.

Sticka till nån annan (eller mig själv) . Här har jag verkligen garderat mig. Jag har absolut för avsikt att sticka något till någon annan i min närhet. Någon som är stickvärdig. Men om jag nu inte skulle ha lust till det så kan jag alltid använda mig av helgarderingen och sticka till mig själv. Visst var jag lite smart där?

Jag skulle kunna fylla fler rutor med saker jag skulle vilja göra i år. Jag kommer t.ex. att teststicka åt någon. Det är redan bestämt. Jag hoppas att 2020 är året då jag steekar för första gången, alltså klipper upp en kofta som jag stickat runt. För tro det eller ej, jag har aldrig testat det. Jag planerar också att släppa något mönster till. Det är hög tid att jag tar mig i kragen och plitar ner det sista på de idéer jag har. Jag hoppas också få tummarna loss och sy lite. Tyg finns och maskin finns. Det ska bara till lite lust där. Tror jag. Eller så finns lusten, men tiden saknas. Eller platsen. Äh, jag vet inte.

Vi får väl se om jag återkommer i december och konstaterar att jag trots allt inte kunnat kryssa över många av rutorna. Det får framtiden utvisa.

Hur ser du på ”Make 9”? Har du gjort någon? Hur har det gått?

 

Stickat

Januarifunderingar

4 januari, 2019

Vinterfjell sweater

Vilken jädrans dag det varit idag. Inte av den roliga, fina, mysiga jädrans bra sorten, utan mer av den där panikmycketattgörapåjobbet-sorten. Ni vet vad jag menar.

Lunch hanns inte med förrän framåt halv fyra (men berätta det inte för mina kollegor, då skäller de på mig) och jag vet att det inte är bra. Man SKA ta sig tid till lunch, det ska man verkligen, men idag valde jag att göra klart så långt jag hann och istället smita hem en kvart tidigare. Planen var att köpa mig lite lunch att äta på tåget hem, men kön var för lång så det fick vänta.

Men, jag fick tillbringa några minuter tillsammans med äldste sonen på stationen medan han väntade på sitt tåg norrut. När man plötsligt får en sån möjlighet glöms dagens slit väldigt snabbt. Jag längtar till den dagen han och sambon flyttar till Skåne igen. Det tror jag de också gör.
När jag sen satt och åt en lunchmacka ringde telefonen. Min systers underbara ungar undrade var jag var, för de ville gärna kramas. Ja, det har jag då aldrig sagt nej till när de är inblandade, så det blev en kort träff med dem. Många goa kramar blev det. De har varit på långresa så både de och jag har ett uppdämt behov av att ses. Vi behöver liksom kramas ifatt.

Så, som ni märker vände dagen från panik till myskramar. Så kan det bli en helt vanlig fredag i januari.

Det har varit lite tyst härifrån ett tag. Några få inlägg på Instagram har det blivit, men jag behövde en paus. När hjärnan är trött infinner sig inte skrivinspirationen som den ska och den går inte att tvinga fram. Kreativiteten vill inte bli styrd. Jag märker också att ju mer jag stressar eller lägger press på mig själv, desto mer frånvarande är inspirationen och kreativiteten.  Jag har därför bestämt mig att inte sätta press på att jag måste skriva ett visst antal inlägg i månaden eller så, det måste göras när lusten faller på. Därför kan det bli långa hopp, som nu, eller flera inlägg på en vecka. Det blir som det blir.

Men hörrni. Bara för att jag inte skrivit eller publicerat något på Instagram har jag inte slutat sticka. Snarare tvärtom! Sticka har jag haft lust till. Massor. Teststickat lite. Såklart. Och stickat ett par julklappsstrumpor till en kär vän, och ett par TAIF-vantar, och vantar från Maja Karlssons fina bok, och även försökt göra färdigt sånt som blivit liggande. Helt utan halvfärdiga projekt är jag inte, men jag känner mig mer nöjd nu. Ibland berör det mig inte att jag har många halvfärdiga saker liggande, men den senaste tiden har det stört mig. Inte nu längre. Nu börjar jag nytt igen, och så är cirkeln sluten.

Tröjan på bilden ovan är Vinterfjell av Eli från Skeindeer Knits. Jag gillar hennes tänk när det gäller mönster. Det finns mycket tips hur du ska modda den så att den passar just dig, dina mått och dina preferenser. Vill man ha tröjan insvängd i midjan eller helt rak så finns det lösning på det. Man kan välja att ha den kort eller lång. Valet är ditt eget. Eller mitt i detta fallet, eftersom det ju var en tröja till mig. Jag som tidigare undvek att sticka tröjor till mig själv (eftersom jag var övertygad om att de inte skulle passa) har nu fått fullständigt tröjdille.

Tröjan påbörjades faktiskt i Grekland när vi var där i Augusti. Visst är det fullt rimligt att lägga upp till en rustik ulltröja i 30-gradig värme? Självklart! Jag valde att göra min tröja lite insvängd i midjan. Den räcker mig en liten bit ner på höften, precis som jag ville ha den, och till och med ärmarna är perfekta i sin längd. Det GÅR alltså att göra tröjor som passar, bara jag mäter och tänker till lite. Dessutom valde jag att använda fler maskor för framsidan och färre på ryggen. Varför har jag aldrig tänkt på det innan? Jag är ju aningens mer bubblig på framsidan är baksidan. Nu får boppisarna plats ordentligt på framsidan och det blir ingen tröjpåse på ryggen. Perfekt!

Nu är det snart dags för en resa igen, och denna gången får Darkwater följa med. Det är Jennifer Steingass senaste mönster som hon släppte på nyårsdagen. Jag har längtat efter att lägga upp till den tröjan ända sen jag såg hennes inlägg om teststickning i november/december någon gång. Gissa om det var nära att jag anmälde mig till att teststicka! Det var SÅ nära! Men jag insåg att jag inte skulle hinna med det. Intalar jag mig, åtminstone. Möjligen kan jag ha fegat ur lite också. Möjligen. Troligen. Helt säkert var det så. Nästa gång fegas ingenting!  Jag lovar!

Förresten, på tal om att fega. Har ni tänkt på att jag aldrig är med på mina foton själv? Fröken Fyrkant skrev klokt om det där på Instagram för ett tag sen. Det är uppenbarligen fler än jag som inte varit med på bild. Där fegar jag verkligen. Ska 2019 bli året där jag faktiskt syns på någon bild? Jag måste i så fall lära mig ta selfisar, för det är jag verkligen kass på. Riktigt kass. Skitdålig till och med. Vi får se. Jag ska grunna lite på det. Lyckas jag inte lära mig ta selfisar får jag väl skaffa mig en fotograf. Det är en lösning det också.

Något annat jag fegat för är att steeka en kofta. Nej, jag menar inte steka. Det vore bara konstigt. Man säger ju visserligen att lamm smakar som kofta, men att verkligen steka en kofta vore verkligen ingen bra idé. Jag menar att klippa upp en kofta som jag stickat runt. Fast det fattade ni säkert. Jag trodde att 2018 var året då jag skulle premiärsteeka, men så blev det inte.  2018 fick vara teststickningsåret. Kanske blir 2019 premiärsteekningens år? Jag är väldigt sugen på att testa. En Loppakofta kanske?

Nähä, hörrni, nu blev jag sugen på att sticka lite till. Jag har andra paret av Skeindeers Hjaltland sockar på stickorna nu. De blir nog lite kortare än det förra paret, annars räcker kanske inte garnet.

Lite fakta om tröjan ska ni ändå få;

Garn: Tvåtrådigt ullgarn från Klippans Yllefabrik och lite från Kampes
Stickor: 4 mm rundsticka, Hiya Hiya Sharp. Mönstret säger 3,5 mm men jag stickar lite tajt så jag brukar få gå upp en storlek eller så.
Mönster: Vinterfjell av Eli, Skeindeer Knits. Underbart välskrivet mönster, som vanligt när Eli varit igång.