Varmt & Stickat

Gåsögonvantarna från boken Varmt & Stickat är färdiga. Mönstret blev lite enformigt mot slutet, men jag älskar fortfarande hur färgerna blev tillsammans. Men v a r f ö r är det så tråkigt att sticka tummarna? Att fästa trådarna är inga problem på ett par vantar. Det är tummarna som är värst. Lite märkligt eftersom det egentligen går ganska snabbt att göra dem. Det är tur att jag ändå har lite ordning på mig själv och inte börjar på nytt projekt innan tummarna är klara. Lite ordning, alltså. Bara lite.

Kan förresten berätta att de här vantarna är beresta. De har varit med mig på semester i Turkiet och fick till och med följa med till poolen några dagar. Medan jag stickade dem kanske jag också ska berätta. Det vore lite märkligt att bada med yllevantar. En av dagarna hamnade jag bredvid en dam i 75-årsåldern som också stickade, så jag började prata med henne. Det visade sig att hon är en av de som stickar de äkta Lovikkavantarna. Spinner garnet själv, stickar, tvättar och kardar dem efter alla konstens regler.  En jättehärlig dam. Efter hand visade det sig dessutom att vi hade den del andra beröringspunkter, men det är en helt annan historia.

Så. Vad startade jag då upp för projekt efter de här vantarna?

Jo,

• Ett par vantar till Elias
• En mössa till Michaela
• En kofta till William

Bäst att återgå till stickorna då.

Just ja.. fakta om vantarna också ju;

Mönster: Gåsögonvantar från boken Varmt & Stickat
Garn:  Klippans yllefabrik
Stickor:  2 mm, borde nog haft lite tjockare stickor för de blev aningen smala

Åh vad jag är nöjd med färgvalet på de här! Den där gulgröna färgen har jag haft svårt att hitta användning för, men när det hamnade bredvid det mossgröna nystanet föll allt på plats. Nästan. Jag var tvungen att rådfråga min käre man också.  Färgsäkrare ögon finns nog inte.

Jag har snöat in på mönster som inte är så mycket krusiduller på. Rena, enkla och lätta att memorera. Ungefär som det här. Fast det här var lurigare än man kan tro att memorera. Rutorna är olika stora så det gäller att hålla tungan rätt i mun i början. Nu sitter det bra, tycker jag. Mönstret heter Gåsögonvantar och kommer även detta från boken Varmt & Stickat. Namnet på dem gillar jag inte riktigt, men åh vad jag gillar resultatet. Dock tyckte jag det var rätt märkligt att jag inte fick ihop diagrammet med antalet maskor jag hade lagt upp. Jag räknade och räknade, men det gick bara inte. Till sist kom jag fram till att de 72 maskorna jag lagt upp (ja, det är det antalet boken säger) inte funkade ihop med diagrammet som var på 2 x 34 maskor. Det säger sig liksom självt. Jag fick lösa det så att jag la till en maska i var sida på diagrammet så löser det sig ändå.

Fakta då;

Mönster: Gåsögonvantar från boken Varmt & Stickat
Stickor: 2,25 mm
Garn: Klippans yllefabrik, såklart.

De här vantarna är jag RIKTIGT nöjd med. Fattas bara annat efter alla försök. Tror detta är fjärde försöket med mönstret ifråga. Lite små är de i och för sig, men de passar mig och det räcker ju. Ego? Jag? Nääädå.

Jag älskar att de ser ut som en gammal kakelplatta eller gammalt porslin.

Vantdillet har inte avtagit heller. Medan jag stickade på de här började jag fundera på vad nästa projekt skulle bli. Så är det alltid. Minst två projekt i skallen medan jag stickar på ett. Eller tre. Så räkna med fler vantar här framöver. Det sägs ju att denna sommaren ska följas av en riktig vargavinter så det gäller att vara redo!

Och så lite fakta då;

Mönster: Kallis fragment från boken Varmt & Stickat av Eva Trotzig och Erika Åberg.
Stickor: 2,25 mm
Garn:  Kampes tvåtrådiga och garn från Klippans yllefabrik. Där vi hamnade när vi körde fel, om ni minns.

Det här är så konstigt! Eller, nä, det är det inte. Inte egentligen.

Minns ni förra försöket med den här vanten? Kallis fragment? Hur jag än gjorde så blev den J Ä T T E S T O R! Så jag rev upp det jag stickat och så fick det ligga i en hörna och skämmas lite. Jag hade en idé om att göra om mönstret så att det blev en tumkil istället för en alldeles rak vante.

Sen kom det en Tingsrydsvante emellan och Kallis fragment låg lite längre än planerat i skämshörnan. Nu har jag räknat och ritat och berättat och stickat om det hela. Med annorlunda mudd och en tumkil. Men i övrigt precis lika många maskor på bredden när väl tumkilen nått sin fulla bredd.

Och nu är vanten J Ä T T E L I T E N!

Jamen, visst ÄR det konstigt!? Eller, nä, det var det ju inte. I min iver att få vanten mindre denna gången har jag stickat så pass mycket fastare att det istället blir för smått. Och jag som tyckte jag stickade fast förra gången också. Jag begriper ingenting.

Nå, vanten passar mina små händer precis. Egentligen aningen för liten. Vi får se hur jag gör. Stickar nog en till (och håller tummarna att det blir någorlunda samma storlek) Sen får vi se om den är användbar för mig, eller om jag ska försöka hitta en ny ägare till paret. Vi får väl se.

Här är den. Den bråkiga vanten.

Det är mönstret Kallis fragment från boken Varmt & Stickat. Väldigt vacker, tycker jag. Påminner lite om en gammal kakelplatta. Men. Jag. Får. Inte. Till. Det.

Den blir för stor! Och då jämför jag inte med mina pyttehänder, utan alldeles vanliga normalstora händer. Det är masktätheten som är fel. Jag har för få maskor per decimeter och följaktligen blir vanten för stor. Har provat med tunnare stickor, 2mm istället för 2,5mm, men det räckte inte. Tunnare stickor HAR jag inte.

Så, jag får nog repa upp det. Synd.

Kanske kan jag bygga om mönstret lite? Hmm, nu föddes en idé. Just den här vanten har ingen tumkil. Den är alltså lika bred hela vägen från handleden och upp på själva handen. Om jag ändrar om lite, och gör en tumkil så blir ju vanten smalare vid handleden. Det kan gå. Kanske. En annan dag. För just idag har jag ont i huvudet och lär tänka fel om jag försöker mig på det. En annan dag får det bli.

Jag fortsätter nog med raggsockarna istället. Då behöver jag inte tänka. Mindless knitting. Härligt.

Återkommer i ärendet. Vantärendet, alltså.