Precis som jag misstänkte så är inte längre Dogwoodgarnet mitt senaste inköp av fingarn.
I lördags var Petra från Garnlycka inbjuden till vårt stickcafé. Hon berättade om sitt garnfärgande, hur det började och hur hon tänker när hon färgar. Mycket inspirerande! Det är sällan två härvor blir likadana eftersom hon aldrig skriver ner hur hon blandar färgerna. Det gör att du kan vara övertygad om att härvan du köpt är unik. Petra hade med sig handfärgat sockgarn, men även garn i 100% merino och merino med silke. Det fanns också ett väldigt vackert lace-garn som lämpar sig till skira sjalar. Helst skulle jag velat adoptera alla härvorna själv, men lite självbevarelsedrift har jag faktiskt. Lite.
Fyra härvor följde med mig hem till sist. Två med sockgarn och två i 100% merino. Exakt vad det ska bli av dem har jag inte bestämt än. Sockgarnet blir såklart sockar, men merinogarnet är inte lämpligt till det. Det håller inte för slitaget. Möjligen kan man ha det i skaftet och göra foten i sockgarnet, som ju är blandat med 25% nylon.
Petras företagsnamn, Garnlycka, är mitt i prick, förresten. Tänkte ni på det? Garn är ju lycka, det vet alla garnnördar. Garnlycka, alltså. Perfekt!
I helgen har jag fotograferat en del klara projekt, två gånger faktiskt. Ljuset blev konstigt på första rundan, tyckte jag, så jag tog fler bilder idag. Nu i efterhand kan jag konstatera att de första inte blev så tokiga ändå. Jag misstänker att jag är lite överdrivet kritisk ibland. Nåväl, nu har jag åtminstone bilder så att jag har något att visa och berätta om. Inte dumt alls! Och under tiden stickar jag vidare på lite strumpor jag håller på med, och kanske virkar jag lite på pingvinen. Pingvinen, förresten. Den har jag nog inte berättat om. Jag får nog lägga på ett kol med den, så jag har något att visa. Men det blir efter veckans utflykt till Varberg.
Over and out för idag!