stickat

Note to self: Köp inget mer självrandande garn! 

Jag funderar på att sätta fast en lapp med den texten på mitt bankkort. Kanske, kanske kan det få mig att hejda mig innan jag betalar garnet, åtminstone så länge jag inte försöker lura mig själv genom att betala med kontanter. Nåväl, jag skriver väl samma text på de få sedlar jag har i plånkan. Kvickt gjort, liksom.

Det står mer och mer klart att jag älskar att köpa självrandande/självmönstrande garn, men avskyr att använda det. I min stash finns nu ett för stort antal sådana nystan, men vad ska jag göra med dem? Jag har lyckats göra av med något av dem till ett par tvåfärgsstickade strumpor. Det nystat var väldigt väl avvägt i färgerna och hade fina, mjuka övergångar mellan färgerna. De flesta jag äger har väldigt märkliga färgsammansättningar och/eller väldigt skarpa färgövergångar. Skarpa färgövergångar är i sig inget problem om de ser ut som i sockarna här ovan. Jag älskar färgerna på de här raggsockarna, vackra och höstlika. Även randningen är fin, vilket den ofta inte är när det gäller självrandande garn.

Så, varför går jag då på samma nit gång på gång, och köper de här färgglada nystanen. Jag har varit inne på det förr. De ligger där som förföriska syrliga karameller och ber (kräver) att få följa med hem. Och där står jag i affären och tänker att jo, något väldigt vackert kommer jag självklart att kunna göra av garnet. Självklart! Jag kan berätta att det inte alls är självklart! Inte alls! Jag har speciellt två nystan (egentligen fyra eftersom jag var klok? nog att köpa två av varje färg!) som gäckar mig. Jag har provat att sticka strumpor med bara en färg. Det blev inte snyggt. Alldeles för oroligt. Jag har provat att sticka tvåfärgsstickat med ljusgrå eller vit som bottenfärg. Det funkar inte! Mönstret är omöjligt att se och då är det tämligen meningslöst att lägga tid på det.

Nu senast provade jag att varva de två hopplösa färgerna, ett varv av varje och göra mudden vit. Det funkade inte heller. Fick rådet att prova med två eller tre varv. Det funkade aningen bättre, men när skaftet och halva foten är klar inser jag att jag inte blir nöjd nu heller. Så vad gör jag nu? Jag har verkligen ingen lust att sticka vidare på dem. Möjligen kan man använda Ugly Duckling-mönstret på dem och varva med enfärgat. Möjligen. Men orkar jag prova igen? Eller ska det hamna i skämslådan?

Min irritation över garnskiten har gått så långt att jag inte är sugen på att sticka mycket annat heller och så kan vi ju inte ha det. Alltså stickar jag ändå, men utan den där riktiga lusten. Jag oroar mig istället över att tummarna på Martjärn-vantarna blir för smala. Jag oroar mig för att finsjalen i fingarnet inte ska blir så fin som jag hoppas. Jag oroar mig för att kanske ändå skulle tagit av garnet vid varje färgbyte på nämnda sjal istället för att låta den följa med längs kanten. Jag oroar mig för att aldrig mer få lust att sticka ett par flerfärgsstickade strumpor. Ja ni hör. I-landsproblem. Egentligen skulle jag oroa mig för annat istället, som att galningar mejar ner folk med lastbil. Och det gör jag. Just därför behöver jag sticklusten tillbaka för att väga upp.

Fakta om sockarna på bilden;

Garn:  Novita 7 bröder (som jag faktiskt tycker om trots att det är självrandande)
Stickor: 3,5 mm strumpstickor
Mönster: Thuja Jag använde resåren från Thujamönstret men stickade själva sockan efter eget huvud.

Ibland har man en sån där skitdag. Ni vet, en sån fullständig skitdag att inte ens garnet och stickorna kan mota bort känslan. En sån hade jag häromdagen. Den kvällen blev det inte många maskor gjorda. Och de maskor jag gjorde blev fula. Jag inser naturligtvis att de inte är fulare än de jag brukar göra, men skitdagen tycks ha tagit bort min förmåga att se det vackra i dem.

Så kan jag ju inte ha det! Även om man har skitdagar och allt tycks gå åt skogen så har jag läst någonstans att allt ordnar sig till slut, och har det inte ordnat sig så är det inte slut än. Vi kan väl nöja oss med att konstatera att än är det inte slut.

Ett sätt att tackla skitdagar på är att sätta på sig de allra vackraste sockarna man äger. Det hjälper säkert inte så mycket, men man har iallafall väldigt vackra och varma fötter. Så här i efterhand inser jag att jag skulle tagit på mig mina rosa Sunshine-sockar, för vem kan ha en skitdag med rosa spetssockar på varma fötter? Jag bara undrar!

Sockarna i sig skulle förresten kunnat bli riktiga skitsockar, för herrejösses vad mycket fel det var i mönsterboken. Jag har aldrig sett så många erratas… erratarer… errater… äh, felrättelser, till en och samma bok. Jag är fortfarande inte helt säker på att jag gjort som det var tänkt, men OM jag gjort fel så har jag iallafall varit konsekvent och gjort samma fel på båda sockarna. Hursomhelst så tycker jag att de är vackra. Spetsmönstret är vackert, fel eller inte, och garnet är oerhört vackert.  OCH de passar perfekt! Garnet köpte jag i somras av Tant Kofta på tantulltuss releaseparty och jag är så glad att jag har en grön härva kvar att sticka. Det återstår bara att bestämma vilket av alla de vackra strumporna det blir.

Garn: Tant Koftas Trekking, rosa tweed
Stickor: 2,75 mm strumpstickor
Mönster: Sunshine av Cookie A, Finns i boken Sock Innovation. Bli inte avskräckta av min eventuella felstickning. Det ÄR en jättebra bok.