Browsing Tag

stickat

Stickat

Om rymningsbenägna måttband och annat

6 februari, 2019

Råkar ni också ut för att saker bara försvinner? Ena dagen använder jag saken och nästa är den borta. Helt försvunnen!

Jag vet inte riktigt vad det är som händer. Saker bara försvinner. Och emellanåt bestämmer de sig för att dyka upp igen på de konstigaste ställen. Eller där de borde legat hela tiden och precis där man letat flera gånger utan att hitta. Visst råkar ni också ut för sånt?  Den senaste tiden har jag haft problem med rymningsbenägna måttband. Till och med min Maskemåler har gömt sig vid flera tillfällen den senaste tiden. Jag börjar misstänka att de inte trivs här alls. Maskemålern har jag hittat inkilad mellan dynorna i soffan, under soffan och nu senast under min dator, så den är inte särskilt påhittig när det gäller att gömma sig. Måttbanden är däremot lite luriga. För närvarande är tre måttband på rymmen. Ser ni dem någonstans kan ni väl säga till? Det fjärde måttbandet har flyttat till min yngste son och det kan få bo kvar där.

Nu är det inte bara måttband som leker kurragömma här hemma. Jag skulle kunna berätta historier om en batteriladdare som vi letade hysteriskt efter på alla möjliga och omöjliga ställen, och som dök upp precis när vi bestämt oss för att vi fick köpa oss en ny. Den låg i lådan där den skulle, men sa inte ett ljud när vi letade där. Flera gånger. Jag skulle också kunna berätta om vår fönsterputsarmojäng som varit försvunnen sen i våras. Vi har letat förtvivlat överallt vi kan tänka på, och några ställen till, men den är och förblir borta. Vill ni ha fler exempel? Nä, jag tänkte nog det. Ni förstår mitt problem?

Något som däremot inte försvunnit alls den senaste tiden är min sticklust. Den är så påtagligt närvarande att jag egentligen inte har tid att jobba, men jag skulle nog inte få någon lön om jag inte jobbade så det är nog bäst att fortsätta. Det är ju trots allt roligt på jobbet.

På stickorna just nu finns en Darkwatertröja, en Briyoketröja,  två Olsoluer, två par hemsnickrade strumpor, två teststickningsvantar och säkert något mer som för närvarande gömt sig. Både rent fysiskt och i mitt minne. I kö står sen ett par herrstrumpor i Modos färger och ett par randiga strumpor till min favoritElsa. De två tröjorna skulle jag gärna ha klara till Stickfest i Väst i slutet av mars. Vad tror ni om det?

Just ja! Det har jag inte berättat om. Beskedet om att vi fått platser på Stickfest i Väst kom strax efter det förra inlägget. Glädjen var total! Det ska bli så roligt! Vi var där ifjol för första gången och känslan av att ha ett helt hotell fullt med sticknördar var helt oslagbar. Många nya vänner blev det. Ivar Asplund ska invigningstala i år, och jag fick plats på hans flätkurs på lördagen. Sen blir det garnfärgning på söndagen.

Vantarna på bilden stickades förra våren, men jag har helt glömt bort att visa dem för er. Det är Pia Kammeborns fantastiska Shine Mittens, eller Vanten Lysa som den heter på svenska. Har du inte stickat dem än så gör det! Det var en ren njutning från början till slut. Faktiskt så är detta mitt andra par Lysa och jag är helt säker på att det blir fler. Vantstickningen har legat nere lite det senaste året, men det kommer nog snart igång igen. Jag känner att det börjar klia i fingrarna. Det brukar vara ett säkert tecken.

Ni har kanske något tips på vantar jag absolut inte får missa att sticka? Inte för att jag behöver göra min sticklista längre, men det är alltid trevligt med förslag.

Nå. Lite fakta om vantarna får ni ju ha, även om det finns lite här ovanför.

Garn:  Kampes tvåtrådiga ullgarn i naturvitt och grått. Kontrasten är inte så stor mellan färgerna, men jag tycker det blev så vackert. Jo! Man får säga så om sitt eget färgval. Om man tycker det.
Stickor: 2,25 mm Hiya Hiya sharp strumpstickor
Mönster: Vanten Lysa/Shine Mittens av Pia Kammeborn. Fantastiskt mönster. Precis som på mitt förra par har jag modifierat tummen lite. Den ska egentligen vara randig, men jag har valt att fortsätta med mönstret från tumkilen.

 

0 Comments
Stickat

Januarifunderingar

4 januari, 2019

Vinterfjell sweater

Vilken jädrans dag det varit idag. Inte av den roliga, fina, mysiga jädrans bra sorten, utan mer av den där panikmycketattgörapåjobbet-sorten. Ni vet vad jag menar.

Lunch hanns inte med förrän framåt halv fyra (men berätta det inte för mina kollegor, då skäller de på mig) och jag vet att det inte är bra. Man SKA ta sig tid till lunch, det ska man verkligen, men idag valde jag att göra klart så långt jag hann och istället smita hem en kvart tidigare. Planen var att köpa mig lite lunch att äta på tåget hem, men kön var för lång så det fick vänta.

Men, jag fick tillbringa några minuter tillsammans med äldste sonen på stationen medan han väntade på sitt tåg norrut. När man plötsligt får en sån möjlighet glöms dagens slit väldigt snabbt. Jag längtar till den dagen han och sambon flyttar till Skåne igen. Det tror jag de också gör.
När jag sen satt och åt en lunchmacka ringde telefonen. Min systers underbara ungar undrade var jag var, för de ville gärna kramas. Ja, det har jag då aldrig sagt nej till när de är inblandade, så det blev en kort träff med dem. Många goa kramar blev det. De har varit på långresa så både de och jag har ett uppdämt behov av att ses. Vi behöver liksom kramas ifatt.

Så, som ni märker vände dagen från panik till myskramar. Så kan det bli en helt vanlig fredag i januari.

Det har varit lite tyst härifrån ett tag. Några få inlägg på Instagram har det blivit, men jag behövde en paus. När hjärnan är trött infinner sig inte skrivinspirationen som den ska och den går inte att tvinga fram. Kreativiteten vill inte bli styrd. Jag märker också att ju mer jag stressar eller lägger press på mig själv, desto mer frånvarande är inspirationen och kreativiteten.  Jag har därför bestämt mig att inte sätta press på att jag måste skriva ett visst antal inlägg i månaden eller så, det måste göras när lusten faller på. Därför kan det bli långa hopp, som nu, eller flera inlägg på en vecka. Det blir som det blir.

Men hörrni. Bara för att jag inte skrivit eller publicerat något på Instagram har jag inte slutat sticka. Snarare tvärtom! Sticka har jag haft lust till. Massor. Teststickat lite. Såklart. Och stickat ett par julklappsstrumpor till en kär vän, och ett par TAIF-vantar, och vantar från Maja Karlssons fina bok, och även försökt göra färdigt sånt som blivit liggande. Helt utan halvfärdiga projekt är jag inte, men jag känner mig mer nöjd nu. Ibland berör det mig inte att jag har många halvfärdiga saker liggande, men den senaste tiden har det stört mig. Inte nu längre. Nu börjar jag nytt igen, och så är cirkeln sluten.

Tröjan på bilden ovan är Vinterfjell av Eli från Skeindeer Knits. Jag gillar hennes tänk när det gäller mönster. Det finns mycket tips hur du ska modda den så att den passar just dig, dina mått och dina preferenser. Vill man ha tröjan insvängd i midjan eller helt rak så finns det lösning på det. Man kan välja att ha den kort eller lång. Valet är ditt eget. Eller mitt i detta fallet, eftersom det ju var en tröja till mig. Jag som tidigare undvek att sticka tröjor till mig själv (eftersom jag var övertygad om att de inte skulle passa) har nu fått fullständigt tröjdille.

Tröjan påbörjades faktiskt i Grekland när vi var där i Augusti. Visst är det fullt rimligt att lägga upp till en rustik ulltröja i 30-gradig värme? Självklart! Jag valde att göra min tröja lite insvängd i midjan. Den räcker mig en liten bit ner på höften, precis som jag ville ha den, och till och med ärmarna är perfekta i sin längd. Det GÅR alltså att göra tröjor som passar, bara jag mäter och tänker till lite. Dessutom valde jag att använda fler maskor för framsidan och färre på ryggen. Varför har jag aldrig tänkt på det innan? Jag är ju aningens mer bubblig på framsidan är baksidan. Nu får boppisarna plats ordentligt på framsidan och det blir ingen tröjpåse på ryggen. Perfekt!

Nu är det snart dags för en resa igen, och denna gången får Darkwater följa med. Det är Jennifer Steingass senaste mönster som hon släppte på nyårsdagen. Jag har längtat efter att lägga upp till den tröjan ända sen jag såg hennes inlägg om teststickning i november/december någon gång. Gissa om det var nära att jag anmälde mig till att teststicka! Det var SÅ nära! Men jag insåg att jag inte skulle hinna med det. Intalar jag mig, åtminstone. Möjligen kan jag ha fegat ur lite också. Möjligen. Troligen. Helt säkert var det så. Nästa gång fegas ingenting!  Jag lovar!

Förresten, på tal om att fega. Har ni tänkt på att jag aldrig är med på mina foton själv? Fröken Fyrkant skrev klokt om det där på Instagram för ett tag sen. Det är uppenbarligen fler än jag som inte varit med på bild. Där fegar jag verkligen. Ska 2019 bli året där jag faktiskt syns på någon bild? Jag måste i så fall lära mig ta selfisar, för det är jag verkligen kass på. Riktigt kass. Skitdålig till och med. Vi får se. Jag ska grunna lite på det. Lyckas jag inte lära mig ta selfisar får jag väl skaffa mig en fotograf. Det är en lösning det också.

Något annat jag fegat för är att steeka en kofta. Nej, jag menar inte steka. Det vore bara konstigt. Man säger ju visserligen att lamm smakar som kofta, men att verkligen steka en kofta vore verkligen ingen bra idé. Jag menar att klippa upp en kofta som jag stickat runt. Fast det fattade ni säkert. Jag trodde att 2018 var året då jag skulle premiärsteeka, men så blev det inte.  2018 fick vara teststickningsåret. Kanske blir 2019 premiärsteekningens år? Jag är väldigt sugen på att testa. En Loppakofta kanske?

Nähä, hörrni, nu blev jag sugen på att sticka lite till. Jag har andra paret av Skeindeers Hjaltland sockar på stickorna nu. De blir nog lite kortare än det förra paret, annars räcker kanske inte garnet.

Lite fakta om tröjan ska ni ändå få;

Garn: Tvåtrådigt ullgarn från Klippans Yllefabrik och lite från Kampes
Stickor: 4 mm rundsticka, Hiya Hiya Sharp. Mönstret säger 3,5 mm men jag stickar lite tajt så jag brukar få gå upp en storlek eller så.
Mönster: Vinterfjell av Eli, Skeindeer Knits. Underbart välskrivet mönster, som vanligt när Eli varit igång.

2 Comments
Stickat

Ett ylle traskar på i ullstrumporna

11 december, 2018

Lana vitis sock

Ja, hörni, var ska jag börja? Vi fortsätter väl på teststickningstemat, som ju verkar vara det här årets tema. Tro för all del inte att Lana Vitis sockarna är det sista jag testat. Nähädå, jag gick på det igen. Och igen.

Sockarna på bilden är en design som Eli från Skeindeer knits inte släppt ännu, men hon har visat upp den i sin podcast ett par gånger så den är inte hemlig. I sin senaste podcast hintade hon om att den kanske kommer att byta namn och inte alls kommer att kallas Lana Vitis när mönstret väl släpps. Vi får se. Hursomhelst är det väldigt trevliga sockar att sticka och Elis mönster är alltid otroligt välgjorda och precis lagom detaljerade, så oavsett vad hon bestämmer sig för att kalla dem rekommenderar jag dem varmt.

Sockarna är stickade i sockgarn från West Yorkshire Spinners och jag måste säga att det är en riktigt trevlig upplevelse. Jag har hört talas om det, men inte haft möjligheten att prova det tidigare, men så upptäckte jag att Tant Hulda i Lund säljer garnet och då måste jag såklart köpa mig ett par nystan och testa. Det passar superbra till flerfärgsstickning, men funkar absolut till vilken sorts sockar som helst. Garnet innehåller en del Bluefaced Leicester vilket ska ge väldigt slitstarkt garn. Det ska bli spännande att se hur det håller över tid.

Jag hann inte mer än precis bli klar med de här sockarna när jag fick syn på en teststickning till på Instagram. Och innan jag visste ordet av hade jag skickat ett meddelande och sagt att jag gärna stickar. Jag borde inte vara betrodd med Instagram, det är ju helt tydligt. Till mitt försvar vill jag bara säga att tröjan det handlade om var till en 3-4-åring och alldeles underbart söt. Hur ska man kunna motstå något sådant? Nä, där ser ni, det kan man inte förväntas göra! En sån liten tröja borde ju gå fort, tänkte jag. Snabbstickat, alldeles säkert, tänkte jag. Hur tänkte jag? Tröjan är stickad helt i resår och är puffig och fin. Ni förstår va? Det handlade om ganska många maskor på ett varv. Riktigt många.

Men resultatet! Oj så söt tröja! De enda jag ångrar är att jag inte lugnade mig några dagar så att jag kunde beställa ett garn jag verkligen ville ha, istället för att rusa in i den lokala garnaffären och köpa det enda garnet de hade som var någorlunda lämpligt. Stickningen hade varit mer njutbar i ett trevligare garn, och det hade blivit färre trådar att fästa om jag valt ett garn som kom i större nystan än 25 gram. Jamen, vem sjutton vill ha 25-grams nystan av ett merinogarn? 100 meter per nysta är ju ingenting! Lägg därtill några knutar här och där. Bild kommer när jag orkat fästa alla trådar, tvätta och blocka den. Och det är dagsljus så jag kan fotografera den. Det händer inte så ofta så här års.

Det är snart jul. Det är det. Har ni märkt det? Har julstressen infunnit sig ännu?

Det har den bara delvis gjort här. Jag har troligtvis inte fattat hur kort tid det är kvar till jul. Så snart jag gör det så lär paniken infinna sig. Såvida jag inte får ordning på de sista julklapparna å det snaraste. Vad har då detta med stickning att göra, undrar vän av ordning. Inte ett dugg, faktiskt. Det skulle kunna ha det, men jag stickar inga julklappar i år.

Däremot har jag fått möjligheten att delta i en stickjulkalender på Instagram för tredje året i rad. Följer du inte redan @stickdesigner så rekommenderar jag starkt att du gör det. Varje dag dyker ett nytt erbjudande upp, antingen rabatt på ett mönster eller något annat spännande. Håll utkik och passa på att investera i de mönster du vill ha! Exakt vilka som deltar och när de dyker upp kan jag såklart inte berätta, men det ser du om du följer kontot på Instagram. Jag kan ju förstås hinta om att det snart är min tur, men berätta inte för någon att jag skvallrat om det.

Fakta om sockarna;

Garn:  Det rosa-melerade är ett 4-ply sockgarn från West Yorkshire Spinners, inköpt i en av mina favoritgarnbutiker Tant Hulda i Lund.  Är du i krokarna så gör ett besök där! Det är omöjligt att inte bli förälskad i den butiken.  Det grå är från ett annat företag. Nej! Jagnämner det inte vid namn. Inte efter alla stollerier de haft för sig.
Stickor: 2,5 mm strumpstickor, Hiya Hiya Sharp
Mönster: Detta är som sagt en teststickning för Eli i Skeindeer Knits. Hon har hittills kallat sockarna för Lana Vitis, men hintade i senaste podcasten att det kan bli en namnändring. Mönstret är inte släppt ännu.

0 Comments
Stickat

Teststickade Hjaltlandsockar

18 november, 2018

Kommer ni ihåg det där hemliga jag hintade om att jag stickat på? Inte? Nu är det i alla fall inte hemligt längre.

I förra veckan släpptes mönstret till sockarna jag teststickat, de som var hemliga ni vet. Mönstret har skapats av Eli från podcasten Skeindeer Knits och heter Hjaltland. De har gjorts till ett samarbete mellan Eli och Moods of colors.

Man kan välja att sticka sockarna tå-upp eller från mudden och ner, det finns beskrivning på båda varianterna. Dessutom kan man välja att göra en tvåfärgad variant, som mina, eller en mer fairisle-inspirerad variant med sex färger. Eftersom tiden var knapp hade jag inte möjlighet att prova mig fram till sex passande färger, så jag körde på två. Denna gången. För det blir absolut fler!

Som alltid med Elis mönster är det väldigt tydligt och välgjort. Både tå-upp och uppifrån-å-nervarianten har hällapp och kil. Det var faktiskt första gången jag gjorde den typen av häl på en tå-upp, tidigare har jag bara testat kortvarvshälar av olika slag. Hälkilsdelen syns knappt eftersom den är lite annorlunda konstruerad än jag var van vid. Finurligt, måste jag säga. Exakt hur det är gjort får ni se när ni köper mönstret.

När jag ändå hade ångan uppe teststickade jag ytterligare ett par av Elis sockar. Det var ingen hemlighet så ni som följer mig på Facebook eller Instagram har redan sett bilder på dem. Jag tror inte mönstret är släppt än, men hon har visat det i podcasten. Även dessa sockar kommer att kunna stickas både tå-upp och uppifrån-å-ner. Håll utkik efter dem, Lana Vitis tror jag de kommer att heta.

Nu kan man ju undra om jag bara hunnit med teststickningarna. Ja, nästan, är svaret, men igår blev min fina röda Ranunculus sweater färdig. Tro det eller ej. Sista tråden är fäst. Jo! Jag lovar! Jag lovade mig själv att inte lägga upp för något nytt förrän den var helt klar och det höll jag. För att frestelsen inte skulle bli för stor vågade jag inte ens kika efter ett nästa tröjprojekt på Ravelry. Risken var överhängande att jag då skulle sätta igång med det direkt. Jag känner mig själv.

Och nu sitter jag här. Ranunculus färdig. Inget nytt tröjprojekt på gång. Och den stora tomheten infinner sig, precis som det gjort varje gång jag fäst sista tråden på ett stort projekt. Jahapp. Vad gör jag nu? Min nästa tröja blir nog svart med kittfärgat mönster på oket. Hoppas jag. Garnet har jag, men inget lämpligt mönster. Det är nästan lite synd om mig. Inte? Lite? Nähä. Nej, det har ni nog rätt i. Det är ett kärt besvär att ha garn på vänt och hela Ravelryhavet att fiska i. Det får bli lite allvarligt fiske i veckan. Så får det bli!

I väntan på det åkte Maja Karlssons bok, 35 vantar, fram igen tillsammans med ett par nystan Lettlopi. Hoppsan. Första vanten är nästan klar. Jag är inte helt övertygad om fördelningen av färgerna. Mitt Lettlopilager är högst begränsat. Jo, på riktigt! Två nystan och lite rester är det jag har. Så jag fick jobba med det jag har, kan man säga, och det känns fint på något sätt. Vanten heter Keramik och blir i min tappning vit med ljusbruna romber och lite grönt i ränderna. Naturfärger är fint. Jo, det blir nog bra det här.

Fakta om sockarna:

Garn: Det blå garnet är ett glittrigt sockgarn från Limmo design. Mörk Jeans heter färgen. Väldigt vackert, men omöjligt att fotografera tillsammans med vitt, tydligen. Det vita garnet kommer från ”garnföretagetviinternämnervidnamn”
Stickor: 2,5 mm Hiya Hiya sharp strumpstickor
Mönster: Hjaltland av Eli från Skeindeer Knits.

1 Comment
Stickat

Vantar och mössa till frusen syster

28 oktober, 2018

Allmoge vante

Jag är så lyckligt lottad! Jag har begåvats med den mest stickvärdiga familj en stickare kan önska sig! Och då pratar jag inte bara om den närmaste familjen, de som bor under samma tak.

I ärlighetens namn har inte mannen min bett om så många stickade prylar, men ett par raggsockar och en mössa har det blivit. Och, det viktigaste av allt, ett par Tingsrydsvantar. Han håller på Tingsryd, TAIF, i hockey och jag har satt ihop ett vantmönster laget till ära. Och det märkligaste av allt är att det går bra för Tingsryd när jag stickar på ett par, men mindre bra (ja riktigt dåligt) när jag inte gör det. Någon slags magi måste vara inblandad. Håller ni koll på hockey lite så förstår ni att jag inte stickat så mycket i början av säsongen i år, men vid förra matchen stickade jag så fingrarna nästan domnade.

Utöver det har jag några systrar, syskonbarn, mamma, svärdotter, svägerska och lite vänner som är väldigt stickvärdiga. Ni som stickar vet att det bara är de riktigt stickvärdiga som själva kan bestämma (inom rimliga gränser) vad de vill ha för något. Ibland iallafall. Emellanåt kan det hända att jag inte är sugen på att sticka det de hintar mig om och då blir det inget. Åtminstone inte just då. Det kan hända att det bara behöver marinera lite i min hjärna först.

Ganska nyligen hintade allrakärastesyster mig om att hon behöver ett par nya vantar och en mössa. Hon hade absolut ingenting som passade till hennes nya jacka, stackarn. Jag satte Maja Karlssons vackra nya bok,  35 vantar, i händerna på henne och hon fick nästan bestämma själv. Nästan. Lite fick jag styra upp det hela så att vi kunde passa ihop dem med garn till en mössa också. Ska man ha en mössa så ska den helst inte killa för mycket i pannan, tänker jag.

Nå, hon föll för vanten Allmoge som i boken är stickade i Lettlopi. Det är ett fantastiskt garn, men jag tror inte hon skulle använda en mössa i det garnet. Det är lite väl killigt. Som tur var hade jag spanat in ett annat garn som borde funka, och som av en händelse skulle jag till just den butiken någon dag senare. Tänka sig. Valet föll på ett grönt, oerhört mjukt, tweedgarn i Lamaull till mössa och vantar. Och som kontrastfärger naturfärgat och rött utan tweedpluppar. Det senapsgula fick bli tvåtrådigt ullgarn som jag stickade dubbelt. Det kändes lite onödigt att köpa ett helt nystan för de få grammen som skulle gå åt till plupparna mitt i blommorna.

Mössan är en favorit i repris, Antler hat. Detta är tredje exemplaret av den mössan och säkerligen inte den sista. Jag har själv en i merinoull, men denna är faktiskt ännu finare. Tror ni hon märker om jag byter? Och behåller denna själv? Nä, så kan jag inte göra. Det vore inte snällt. Dessutom har det varit väldigt kallt även här nere de senaste dagarna. Det snöade till och med igår. Jag får nog vara så snäll och fästa sista tråden så att hon kan hämta mössan och vantarna. Jag vill ju inte att hon ska frysa.

Mer då? Jodå, jag har stickat på annat också, men det är liksom lite hemligt. Jag håller på med en teststickning åt Eli i podcasten Skeindeer knits, men eftersom den är superhemlig får ni ge er till tåls lite till. Snart publiceras mönstret. Tror jag.

Fakta om mössan och vantarna ovan;

Mössan:
Garn: CamaRose Lama-tweed. Garnet är supermjukt och väldigt trevligt att sticka i.
Stickor: 4,5 mm rundsticka, Hiya Hiya sharp
Mönster: Antler hat av Tincan knits. Mönstret är gratis på Ravelry! Gratis, alltså! Och superbra.

Vantarna:
Garn: CamaRose Lama-tweed, Lamauld 1/2 samt lite tvåtrådigt ullgarn. Lamaulden är inte riktigt lika mjuk som Lama-tweed, men det gör absolut ingenting i vantarna.
Stickor: 5 mm strumpstickor
Mönster: Vanten Allmoge från Maja Karlssons fantastiska bok 35 vantar.

3 Comments
Stickat

Sextiotalet i sjuttiotalsfärger

21 oktober, 2018

Twiggy socka

Det är lite mer än ett år sen sockan Twiggy publicerades och jag föll för dem direkt.  Mönstret köptes in, men jag kunde inte bestämma mig för vilka färger jag skulle använda.

Ibland är det så. Det måste ligga till sig lite och så plötsligt uppenbarar sig det självklara valet. Denna gången hände det när jag plockade bland mina sockgarner och suckade lite över ett nystan brunt garn som jag inte tyckte speciellt mycket om. Ja, garnet var det inget fel på alls, men färgen tilltalade mig inte alls. Men så hamnade det bredvid ett orange handfärgat garn från Garnlycka och se där! Plötsligt visste jag! Det skulle bli ett par Twiggysockar. Orange, bruna och vita skulle de vara.

Tänker jag efter så är det fullt logiskt. Twiggy hör sextio- och sjuttiotalet till, och de här färgerna är väldigt mycket sextio- och sjuttiotal för mig. Men jag tvekade lite, det gjorde jag. Jag minns ju kläderna och färgerna från den tiden och det är ju inte så att orange och brunt varit färger jag dragits till på många år. Been there, done that, liksom, men tydligen var tiden mogen nu. Visst blev de läckra! Medan jag stickade dem tänkte jag att jag skulle behålla dem själv, men när jag tog fram socklagret för att ge mamma hennes nya sockar så högg hon tag i dessa direkt. Hon föredrog helt klart de här framför de jag trott hon ville ha. Självklart fick hon dem då, och det löste sig fint för de andra sockarna också. Kära lillasyster adopterade dem på studs. Det är härligt när även den nära familjen kan överraska en.

Mönstret har gjorts av Emelie Björnkvist, Emelilyknits, och är välskrivet och bra. Jag tycker om flerfärgsmönster med förhållandevis korta mönsterrepetitioner och inte för långa färgpartier, precis som detta. Har du inte stickat dem så rekommenderar jag att du köper det och gör så. Emelie är även indiefärgare och säljer handfärgat garn. Jag har inte testat det ännu, men jag råkade ge mig själv lite sådant i födelsedagspresent i början av oktober. Ja, jag har ju inte fått hem det ännu, för det är en julkalender, men det dyker nog upp under november. Den ska innehålla en 50-gramshärva handfärgat garn till varje söndag i advent och en till julafton om jag inte missminner mig. Superspännande!

På tal om födelsedag! När jag fyllde år tidigare i månaden passade jag på att publicera mitt senaste sockmönster, Vedemasockan. Jag har haft god hjälp av några teststickare för att ta reda på om mönstret var begripligt även för andra. Efter lite justeringar så tror jag faktiskt att det är det, men det kommer att förtydligas lite till. Jag passar nog på att göra det samtidigt som jag publicerar det på engelska också. Det är nästan som julafton varje gång jag ser en socka som någon annan stickat efter mitt mönster.

 

Denna gången har ni fått ganska mycket info om sockarna redan i texten, men jag tycker ändå att det är praktiskt att samla all info här i slutet av inlägget.

Garn:  Det orange garnet är handfärgat av Garnlyckas garn,  det bruna är ett garn jag fick i goodiebagen på Stickfest i Väst, Lang Yarns Jawoll superwash och det vita är Drops Fabel.
Stickor: 2,75 mm strumpstickor Hiya Hiya sharp.
Mönster: Sockan Twiggy av Emelie Björnkvist

 

0 Comments
Stickat

Sjöjungfrusockar

23 september, 2018

kortsocka

Hoppsan! Det var inte alls meningen att jag skulle vänta så här länge innan jag fortsatte min berättelse om den galna teststickningssommaren, men nu blev det så i alla fall. Det kom en tjejträff och en rejäl höstförkylning emellan, och sånt är ju fullt legitima skäl.

För några veckor sen berättade jag om hur min galna teststickningssommar startade och om de tre sockar jag teststickade åt Beatrice Olsson, Knitritious. Har du inte kollat in dem än så gör det! Hon har även en garnkiosk på Facebook där hon säljer sitt handfärgade garn. Kika in även där, men förbered dig på att du vill ha precis allt hon färgat!

Men nu skulle jag ju berätta om fortsättningen på teststickningsbravaderna. En kväll i början av augusti tittade jag igenom min Instagramfeed och fick syn på att Threads of Wonder sökte vana teststickare till ett par korta sockar. Jahapp! Vem känner jag som är van teststickare för just korta sockar? Eftersom jag ändå hade ångan uppe så skickade jag ett meddelande till Sandra och anmälde mitt intresse. Mönstret var på norska och engelska och ingetdera språk är ju mitt modersmål så jag var inte säker på om jag skulle få chansen, men stickar gör jag ju oftast efter engelska mönster.

Jag hade turen att få vara med i teststickningsgänget och dök huvudstupa ner i mitt sockgarnslager igen. Min plan var att använda ett garn jag köpt från Moods of colors, men medan jag grävde i garnlådan fick jag istället tag på ett litet ensamt 50-gramsnystan och visste med en gång att det skulle jag använda! Det var ett underbart mjukt merinogarn med lite cashmere i mjuka grå toner som jag fick i goodiebagen på Stickfest i Väst i våras.

Efter ett par omstarter fick jag rätt masktäthet, det är alltid praktiskt när man får i foten i sockskaftet. Varför i hela friden ska jag sticka så hårt?! Sen gick det undan. Vriden resår och vackra flätor, sockarna stickade nästan sig själva! Mönstret släpptes på Ravelry för nån vecka sen, så nu har även ni chansen att sticka dem om ni vill. Visst har ni också ett ensamt 50-gramsnystan som ligger i botten av er garnlåda? Har du inte alltför stora fötter så räcker det till ett par sockar.

Tror ni att teststickningsgalenskapen är slut nu? Inte? Nä, det har ni rätt i. Fortsättning följer.

Men annars då? Jo. Ja. Jag stickar lite annat också. Igår blev jag färdig med min Vinterfjell tröja och den sitter som en smäck! Mönstret är gjort av Skeindeer, en norsk tjej som bor i London, och är skrivet så att du hela tiden ska utgå från hur du vill ha tröjan och modifiera den därefter. Fantastiskt bra mönster, måste jag säga! Den är nytvättad och ligger på tork.

Nu ska jag ta tag i min vackert röda Ranunculus och göra den också färdig. Det är bara lite avslutningsdetaljer kvar så det borde inte vara så knepigt. Min vana trogen, när det gäller tröjor, börjar min tro på mig själv svikta när jag närmar mig slutet. Jag blir rädd att den inte ska passa och så lägger jag undan projektet. För, så länge det inte är klart så behöver jag inte se sanningen i vitögat. Suck. Jag måste försöka komma över det där, för de senaste tröjorna har faktiskt passat alldeles utmärkt. Är ni likadana?

Just ja! Mina Vedemasockar är snart klara för teststickning! Det är bara diagrammet och tån kvar att få till, sen så! Det är så spännande!

Fakta om de teststickade sockarna;

Garn: Flotte socke från Rellana, ett sockgarn med merino och cashmere
Stickor: 2,75 mm strumpstickor, Hiya Hiya Sharp
Mönster: Mermaid Lagoon socks/Havfruens lagunesokker av Threads of Wonder (Sandra Lund)

kortsocka

1 Comment
Stickat

Rapport från en teststickningssommar

9 september, 2018

teststickning

Som jag skrivit tidigare så har denna sommaren gått i teststickningens tecken. Det har blivit några par, kan man säga, och det har varit så roligt och lärorikt.

Hela galenskapen började i början av juni när jag var på väg med tåg till min äldste sons examen. Helt plötsligt hade jag anmält mig som teststickare till Beatrice Olssons sockar Engineered summer socks och som om det vore meningen hade jag både passande orange handfärgat garn och stickor i bagaget. För alla har ju lite reservgarn och stickor i bagaget. Det vet man ju.

Beatrice hade länge klurat på en häl som skulle göra att även kortsockar sitter som de ska på foten. Nu skulle jag testa dem och mönstret skulle läggas ut på Ravelry. Vi hade en del mailkontakt under den helgen, medan jag läste mönster och stickade så snart jag hade en stund över. Strumporna stickas från tån och det gör jag inte speciellt ofta. Det beror framförallt för att jag inte hittat en tåuppläggning som håller måttet och en avmaskning som blir bra. Det har jag nu. Tåuppläggningen i Beatrices mönster var helt ny för mig så jag muttrade nog en del innan jag fick det som jag ville, men så bra det blir! Och det är faktiskt inte svårt alls, man läser innantill, tittar på bilder och så gör man precis som det står. Resultatet blev ett par supersöta korta sockar med en liten spetskant längst upp, och hälen sitter superbra!

När sen Beatrice erbjöd mig även testa hennes Lace Engineered socks tvekade jag inte en sekund. Samma fenomenala häl fast denna gången med spetsmönster på ovansidan. Nu hade jag ju fått kläm på tåuppläggningen så den var plättlätt och spetsmönstret var inte så svårt, bara lite klurigt. Det är äkta spets med spetsstickning på varje varv, så blir inga vilovarv, men håller man bara tungan i rätt mun så fungerar det fint. Garnet jag valde var nog inte det bästa för spetsstickning dock, det visar inte riktigt spetsen från sin bästa sida. Innan jag bestämde mig för det gråa glittriga garnet provade jag flera olika varianter. Inget av dem blev bra. Speciellt illa blev ett grönt tweedgarn, som verkligen inte ville bli spetssockar. Det garnet har jag bråkat med flera gånger, det har vägrat berätta vad det vill bli.

Jag beklagade mig lite över mitt gröna garn och Beatrice berättade att hon hade ett perfekt mönster till det garnet. Jamen, då så! Då testar jag väl ett mönster till! Och hon hade så rätt! Mitt gröna tweedgarn bestämde sig plötsligt att det ville bli ett par korta sockar med stora hjärtan på, och så blev det! Jag är supernöjd med dem och spetshjärtanen var tillräckligt enkla för att passa som tågstickning för mig. Hurra!

Men, jag har teststickat mer än så här! Det återkommer jag om en annan dag.

För att ni ska se de olika sockarna ordentligt finns foton på dem separat längst ner på sidan, och lite fakta ska ni givetvis också ha.

Orange sockar:
Garn: Garnlyckas sockgarn
Stickor: 2,5 mm Knitpro Symfonie Wood
Mönster: Engineered summer socks av Knitritious (Beatrice Olsson)

Grå glittersockar:
Garn: Glittrigt sockgarn från Limmo Design. Ja tror färgen heter Åska.
Stickor: 2,5 mm Knitpro Symfonie Wood
Mönster: Lace Engineered socks av Knitritious (Beatrice Olsson)

Gröna hjärtesockar:
Garn: Tant Koftas sockgarn
Stickor: 2,5 mm Knitpro Symfonie Wood
Mönster: Big Hearts Engineered socks av Knitritious (Beatrice Olsson)

engineered heel engineered lace socks big hearts socks

1 Comment
Stickat

Om när man tar sig vatten över huvudet – Eltonsockarna

26 augusti, 2018

Elton sockar

I början av mars fick jag ett foto på ett par vantar skickat till mig med en försynt fråga. Kunde jag möjligen sticka såna, fast som sockar?  Självklart! Hur svårt kan det vara, tänkte jag.

Det var ett foto på JennyPennys fina vantmönster Missy C, och det vore ju inte omöjligt att använda diagrammet till ett par sockar. Jag hade ju redan mönstret, liksom. Fast när vi diskuterade vidare så funderade vi på om jag istället skulle göra om det lite så att det istället liknar deras Japanska spets Elton. Ni hör ju redan här, att göra om ett vantmönster med katt till ett par sockar med hund på. Jag hade nog lite otur när jag tänkte.

Nåväl, jag bläddrade vidare i JennyPennys bok och hittade rävvantarna, Foxy mittens, och tänkte att det borde vara plättlätt att modellera om diagrammet lite så att det liknar en Elton mer. Nej! Plättlätt var det inte. Inte alls! Hur jag än flyttade runt rutorna och ritade på ett rutat papper så blev det inte likt någonting vettigt alls. Jag provade ta ett foto på hunden och pixla honom i ett bildprogram, men det gick inte heller. Han är ju en vit fluffhund med mörka ögon och mörk nos. Det blev alltså några mörka fläckar i en vit yta, och så god fantasi hade jag inte så att jag kunde få det till en hund. Suck. Jag är inte känd för att ge upp, men denna gången fick jag göra det för att bevara min mentala hälsa. Det fick bli rävvantarna fast som sockar och i grått och vitt. Med god fantasi och om man kisar lite så kan man nästan se att det är Elton. Nästan. Fast ändå inte.

Men, vi är nöjda med sockarna, både jag och tösabiten som ska ha dem. På skaftet blev det tassavtryck och så även under foten. Tittar man noga på sockarna så ser man att de inte är exakt likadana, men det säger vi inte till någon. En lite Eltonvovve är förstås inte helt likadan på höger och vänster sida heller, om man tänker efter.

Fakta om sockarna:

Garn:  Jag använde Drops Fabel i vitt och mellangrå, samt lite svart till nos och ögon
Stickor: 2,5 mm strumpstickor
Mönster: Jag använde Jenny Pennys vantmönster Foxy mittens och byggde om till sockar. Nu när jag testat och sett att det går så gör jag kanske kattvantarna som sockar också. Kanske.

Hur Elton ser ut? Ja, det kanske ni också vill veta. Nu förstår ni kanske mitt dilemma?

Elton Vovveson

0 Comments
Stickat

Om sommarens sockgalenskap

19 augusti, 2018

Sockar

Det har varit en socksommar, det såg jag tydligt när jag samlade ihop lite projekt för projektfotografering.

Denna underbara sommar har det varit för varmt att ha en stor tröjstickning i knät så det har blivit många små projekt istället. Sockar mestadels, men även ett par vantar. Jag insåg dock inte riktigt hur många det blivit. Hur många par sockar behöver man? Finns det ens något som heter för många sockar? Det gör det nog inte. Och alla sockarna är faktiskt inte till mig.

Det understa paret är specialgjort till äldste sonens fina sambo. Historien om det förtjänar faktiskt ett helt eget inlägg så det håller jag på lite till. Det grå/vit/vinröda paret har jag gjort med min mamma i tankarna. Ett av paren, jag säger inte vilket, är en helt ny sockdesign jag knåpade på i våras. De har nu legat till sig några månader och jag håller nu på att renskriva och sticka om dem i annat garn.

De fyra översta paren är teststickningar, allihop. Så det har inte bara varit en socksommar, det har även varit en teststickningssommar. Och så roligt det har varit! Jag, som har för vana att mest använda mönster som en inspiration och sällan följer dem till punkt och pricka, skulle nu följa ett mönster ord för ord och återkoppla regelbundet till mönsterskaparen. Det var en utmaning, kan jag berätta, men riktigt, riktigt roligt.

Berättelsen om teststickningarna kommer snart, jag måste bara fotografera alla de vackra sockarna jag fått möjlighet att göra först. För att de ska komma till sin rätt behöver jag ha dem på fötterna. Har du någon aning om hur svårt det är att fotografera sockar som sitter på de egna fötterna? Inte? Det är SVÅRT!  Så, antingen får jag be någon fotografera när jag har sockarna på mig eller så får jag använda mina fejkfötter och plåta själv. Jag gjorde faktiskt ett försök att plåta mina egna fötter när jag just stickat klart de orange sockarna och vi kan väl nöja oss med att säga att jag inte alls är så flexibel som jag ville tro. Det är snudd på omöjligt att ha sockarna på sig, hålla kameran i en bra vinkel OCH se hur det ser ut på kameraskärmen. Snudd på omöjligt. Jag lovar!

Just nu försöker jag fundera ut vad jag ska ha med mig att sticka på vår kommande semesterresa. Sånt måste planeras noga och i god tid. Ett projekt på trästickor som funkar på flygplanet och något (några!) reservprojekt att packa i resväskan. Frågan är hur många jag behöver ha med mig. Två? Tre? Fem? Och vilka? Den röda tröjan får iallafall inte följa med, den väger alldeles för mycket. Det blir nog snarare några sockar till, för vi kom väl fram till att man inte kan ha för många sockar? Visst gjorde vi?

Jag är snart tillbaka. Då börjar jag beta av sockhögen och berätta för er om dem allihop. Det ser jag fram emot att få göra.

Over and out.

 

0 Comments