sockar

Ännu ett par tågstickade tjocksockar är klara. Härligt varma och goa. Garnet är även här Falk Sport som jag köpte när Coop sålde ut. Nästa par är redan påbörjade. Jag kan ju inte sitta där och rulla tummarna på tåget.

Detta brunmelerade paret har ingen ägare ännu, men det ordnar sig nog. Det är säkert någon som vill adoptera dem. Det nya paret är rosa och ska flytta hem till yngste sonens flickvän. Hon är frusen och gillar rosa. Alltså; hon behöver ett par rosa raggisar. Logiskt! Och när de är klara har jag ett par svarta med röda hjärtan på gång. Till äldste sonens bäste vän. Klart han ska ha såna!

Oh, på tal om tåg! Tågsockar skulle jag ju också prova att sticka. Alltså inte vanliga raggisar som jag stickar på tåget utan de som faktiskt kallas tågsockar.  Det finns en fin historia från andra världskriget bakom dessa sockar.

Kan ju nämna att jag är klar med TAIF-vantarna också, men fotona jag tog i helgen blev inte alls bra.  Så ni får vänta på att se dem några dagar till. Kanske jag hinner skriva ihop mönstret under tiden. Jag hoppas det blir lite lugnare nu, än det varit den senaste veckan. Det har varit lite väl mycket krångel här hemma för min smak. Gillar inte vattenläckor, stopp i avlopp och strejkande diskmaskiner speciellt mycket. Särskilt inte när allt händer på två dagar.

Detta är vad jag håller på med i väntan på att jag ska komma på hur jag ska göra med mitt liv. Eller, näe. Nu tog jag i. Inte mitt liv. Snarare med mina vantprojekt. Ja, jag har alltså flera projekt på gång. I huvudet. Men de vill liksom inte komma ut.

Så, under tiden stickar jag raggsockar. Tjocka, varma, goa raggsockar. De grå och vitrandiga som syns på bilden är klara vid det här laget. Det blev rätt fint med spiraleffekten som garnet ordnade alldeles av sig själv. Nu håller jag på med ett par brun/beige där garnet också gör en rolig effekt. Om något kan vara beige och roligt samtidigt. Det är ju frågan. Garnet är Falk garn Sport. Jag befriade Coop från några nystan när de sålde ut förra året. Fast jag inte behövde. Men säljer de till halva priset så kan i alla fall inte jag stå emot.

I helgen hoppas jag det bli fotoväder. Det är roligare att fotografera projekt i dagsljus, utomhus, än inomhus i glödlampeljus. Förra helgen var det i och för sig dagsljus, men på grund av Egon, stormen, var det uteslutet att fotografera utomhus. Sockarna hade varit långt borta innan jag ens hunnit få upp kameran. Jag såg ju vad som hände när jag slängde ut granen genom dörren. Granen for ut, men barren for tillbaka in. I hela hallen. Det borde jag kanske begripit att det skulle göra.

Förresten. Nu är det vår. Vet ni det? När julen slängts ut så köper jag hem tulpaner och ställer på bordet. Då är det vår. Eller, jag låtsas att det är det. Förr eller senare fungerar det, jag menar, det blir ju vår varje år. Till sist.

Men näe. Nu ser jag. Jag har glömt en röd ljusstake framme. Den får jag också ta bort. SEN blir det vår.

Jag vet, nu är det längesen igen. Inte längesen jag stickade utan snarare längesen jag skrev något här.
Det är inte bra. Måste bli ändring på det!

Förra helgen hade jag fäst. Nej, inte fest. Jag menar fäst! Jag var till sist tvungen att ta mig i kragen och fästa trådar på diverse färdiga projekt. Det är tråkigt, men jag tänker att om jag kallar det fäst så blir det roligare. Det funkar inte. Men ändå!

Detta är ett av projekten, ett par sockar (surprise!) stickade i Novitas garn 7 bröder. Jag har aldrig provat det garnet förut, men sedan det öppnades en Rustabutik i grannskapet har jag suktat lite. Det var ett behagligt garn att sticka sockar i. Helt klart! Jag hoppas jag hinner göra fler par innan de slutar sälja garnet i butiken. Hörde någonstans att det skulle bli så, men jag hoppas att det inte är sant.

Något speciellt mönster har jag inte till dessa. Egenhändigt komponerade, kan man säga. Resåren på benet och ovansidan av foten består av falska flätor. Väldigt dekorativt (tycker jag, opartisk som jag är) och kul att sticka. Sen förstärkte jag hälen lite genom att lyfta varannan på rätvarven. Det blir tjockt och mysigt.

Vem som ska ha dem? Inte vet jag. Men jag måste ju ha något att sticka på tågresorna, det kan ju vem som helst förstå. Ju. Väl?

Tågresor ja. Suck. I veckan skulle jag ta mig mellan Lund och Hässleholm på kvällen. Men, så blev det inte. Vi blev stående i Stehag i kylan. Flera timmar. Och med bara halvvantar. Alltså, jo, jag hade mer kläder än så på mig. Men på händerna alltså.
Så, dagen efter plockade jag fram mina Dorisvantar, så nu får de tjänstgöra.

Återkommer med resten av de fästa projekten. Snart. Jag lovar!

Nu blir det film. Och vantstickning.

Jag vet!

Jag behövde verkligen inte det här. Jag vet det. Men jag skulle ju bara.

Tåget var faktiskt inne i tid idag, så jag hade en liten stund på mig innan jag skulle vara hos frissan. Den stunden använde jag dels till att prata lite med äldste sonen som väntade på sin buss i stan, dels till att vänta ut ösregnet som så lägligt kom och dels till att gå till TGR-affären för att bunkra Läkerol.

Nä, detta är inte Läkerol, jag vet det också.

Längst inne i affärens ena hörn hängde det här stackars nystat. Alldeles ensamt. Med alla sina tråkfärgade grannar. Så, det fick följa med hem. Gladgarn har gärna den effekten på en.

Det ska bli sockor, tänkte jag, men jag tror inte att ett nysta räcker till ett par. Och det är ju alltid praktiskt att ha en socka till varje fot, så jag kommer att på nåt sätt blanda det med enfärgat garn. Hur är väl inte bestämt ännu, men jag får fundera på det medan jag gör färdigt pågående projekt.

Bäst att jag tar tag i prio-ett-projektet nu.

Vi ses!