Man ska inte göra det lätt för sig. Det är ju tydligt.
Jag köpte tidigare i höstas mönster till dessa vantarna. Det är Solveig Larsson som gjort mönstret och alla pengarna hon fick in på detta har skänkts till Rosa Bandet. Vantarna heter Camilla efter designern Camilla Thulin som gjort årets Rosa bandet. Blomman mitt på vanten kommer därifrån. Bra initiativ tycker jag.
Mönstret i sig är inte svårare än andra vantmönster. Inte alls. Men jag fick för mig att vända på färgerna lite. Den färgen som är mörk i diagrammet är ljus i min stickning. Det ställde till det mer än jag tänkte mig. Sen tänkte jag till igen och bestämde mig att göra båda vantarna på en gång. Med två set strumpstickor. Och bara två garnnystan. Det innebar att jag tog garnet både från insidan och utsidan, samtidigt.
Ni kan bara ana vilken röra det blev till sist. Garnet ihopsnott så att man kunde gråta.
Men! Jag blev klar igår. Glad i hågen la jag dem ovanpå varandra och tänkte ge mig på tummarna idag.
I dag såg jag att de är olika stora! Tanken med att göra dem samtidigt var ju att de skulle bli lika stora, men tydligen stickar jag hårdare med metallstickorna än trästickorna. Suck. Så, jag repade upp den minsta av vantarna ner till tummen ungefär och stickar om. Med trästickorna.
Tror inte de blir klara till jul som jag hoppades, så mottagaren får väl överraskas en annan gång. Det kan ju vara kul att få paket efter jul också.
De är upprepade nu, men speciellt mycket stickat har det inte blivit. Inget alls, skulle jag säga. Har haft huvudvärken from hell idag, så det blev soffläge hela eftermiddagen.
Imorgon är det bättre. Det har jag bestämt!
