När du läser det här så är detta upprepat, åtminstone till största delen, men känn dig inte ledsen för det. För varför skulle du det? Det är ju jag som ska sticka om det och jag är inte ledsen.
Jag känner ofta att det jag visar upp här ska vara färdigt, fint och bra på alla sätt och vis, men varför då? Så ser ju inte livet ut. Inte det riktiga livet och inte sticklivet. Ändå är det mestadels precis det vi visar upp på sociala medier och faktiskt ganska ofta i det riktiga livet. När en kollega för ett tag sen kommenterade att ”det är skönt att se att du också gör fel” så började jag tänka. Är det så andra ser på mig? Själv ser jag det mer tvärtom. Jag gör grodor och tavlor i massor men andra gör sällan fel eller slarvar. Så! Här ser ni en groda, och jag lovar att visa fler såna.
Varför ska jag då repa upp detta oket? Jo, det är nämligen så att det blir på tok för stort! Jag stickade en provlapp, precis som jag ska, och stickfastheten stämde. Dock tvättade jag den aldrig utan bara stickade en bit och mätte med min Maskemåler. Stickfastheten skulle vara 23,5 maskor per 10 cm (ganska udda stickfasthet tycker jag nog) och min var precis under 24 så jag räknade det som ok.
Sen börjar jag sticka på tröjan och mäter stickfastheten igen i första slätstickningspartiet. Det stämmer fortfarande. Så jag stickar på och njuter, för njutgarn är det. Himmel och plättar sånt njutgarn detta är. Efterhand som oket växte fram så växte även den där konstiga känslan i magen. Ni vet den där som känns när man innerst inne vet att något är fel? Den ja. Flera gånger höll jag oket mot min kropp och tänkte att blir det där inte lite väl stort? Och varje gång slog jag bort det och försökte övertyga mig själv om att ”det ordnar sig när jag delar av för ärmarna”
Det gjorde det inte, kan jag berätta. Jag delade av för ärmarna häromkvällen och stickade en bit på kroppen för att lättare kunna prova. Och igår kväll provade jag. Det är knappt jag vill gå in på detaljer, men nu skulle jag ju visa upp en groda så here we go. På själva oket har jag i runda slängar ett par decimeter tyg för mycket. På varje sida. Det ni! Inte illa av mig att lyckas ignorera den magkänslan. Starkt jobbat!
Under resans gång har jag lyckats ändra min stickfasthet från 23,5 maskor per 10 cm till 20 knappt! Jag vet inte ens vad jag ska skylla på. Värmen, kanske? Eller har jag kanske inbillat mig att garnet är ömtåligt (det är det inte) och därför hållit lösare i det? Jag vet verkligen inte. Det är bara att skratta åt eländet och tänka att nu räcker ju det här underbara garnet ännu längre.
Denna kvällen ska jag tillbringa med att repa upp det mesta av oket. Jag behåller nog den första slätstickade randen efter halsmudden för där stämde masktätheten fortfarande. Sen ska jag ge mig på det igen. Kanske går jag ner ett kvartsnummer i stickor också, fast då blir väl allt för litet kan jag tro. I så fall lovar jag att visa upp det också. Jag ska använda en av mina nya fina kartmarkörer från Anna på Kartfabriken har jag tänkt. Allt blir lite roligare med fina saker och bra verktyg, eller hur?
Fakta om en blivande tröjan får ni väl ha.
Stickor: 3,75 mm Hiya Hiya sharp rundsticka
Garn: Njutgarnet kommer från Beatrice på Knitritious yarns. De slätstickade ränderna är hennes MoSi, en silkmohair som är så underbart mjuk och fin. De spetsstickade ränderna är hennes AlSiCa, en blandning med Alpaca, Silke och Cashmere och en liten aning silverglitter. Bara lite så att man precis anar det. Eftersom jag ville ha en naturvit tröja så köpte jag det ofärgat, men jag har sett båda garnerna färgade och de är så vackra.
Mönster: Tröjan Susurrus av Joji Locatelli. Den finns i vårnumret av Pompom magazine.
