Är du en periodare när det gäller det du stickar? Det är jag. Utan tvekan. Dessutom är jag ganska ofta sen på bollen (eller till och med sist!) när något nytt dyker upp i stickvärlden.
Jag har haft perioder då jag snöat in på flerfärgsstickade vantar och andra då jag fått fullständigt dille på mössor. Förra sommaren slog sockbacillen till ordentligt så nu är socklådan välfylld. Då var det teststickningen av Beatrice Olssons (Knitritious) Engineered summer socks som var själva smittan. Efter det hade jag svårt att sluta sticka sockar. Inte för att man på något sätt behöver sluta, men jag fick försöka dra ner det till en mer rimlig nivå.
Det senaste året har jag haft tröjmani. Det har ni säkert redan märkt om ni kikat in och läst här tidigare. Tröjmanin sitter i fortfarande, jag får nya idéer på vilka tröjor jag villhöver hela tiden. Tre pågående tröjor är lagom har jag bestämt, och så snart jag är klar med en tröja så får jag lägga upp en ny. Det funkar för mig, för då har jag tröjor i olika stadier hela tiden. En som är i startfasen, ni vet den fasen när man är störtkär i sitt projekt, och den är liten nog att följa med i väskan varje dag. En där jag håller på med ärmarna. Vanligen är det för klumpigt att ta med den på äventyr då, så det mesta av ärmstickningen får ske i soffan eller i bilen. Nej. Inte medan jag kör. Det vore verkligen inte bra. Jag är väldigt duktig på att åka bil, och käre mannen min tycker om att köra. Och så en tröja där jag börjar närma mig slutet och som börjar bli lite tråkig samtidigt som jag längtar efter att använda den. Visst låter det som ett bra upplägg?
För tillfället har jag två bara tröjor på stickorna. En Balloon sweater som är i mellanfasen, jag håller alltså på med ärmarna sen har jag bara lite slätstickad kropp kvar, och en Let it fall som är i startfasen. Störtkär i den alltså, och den är fortfarande liten nog att funka på tåget till jobbet. (och sist på bollen är jag säkert) Det är ett långtidsprojekt, för jag är inte speciellt snabb på spetsstickning. Det tredje projektet är superhemligt så det kan jag inte ens hinta lite om. En teststickning, förstås. För Beatrice, förstås. Och superfin i hennes superfina garn, förstås! Men vad det är får ni vänta på.
Spetsstickning verkar förresten vara min nya galenskap. Jag vet inte riktigt vad som hände där. Troligen var det Tegna-tröjan som gjorde att jag fick smak på spetsstickning igen. Tegna-tröjan är förresten ytterligare ett exempel på att jag är sent på trenderna. Häromåret skulle alla göra kortärmade stickade tröjor med lite spets på. Aldrig att jag skulle göra en sån. Vad i hela världen skulle jag ha det till? En stickad tröja ska vara varm och långärmad, annars är den meningslös. Sa jag då. Och fick äta upp det. För plötsligt ville jag ha en kortärmad stickad tröja. Med spets. Blev jag biten av det? Japp. Älskar jag tröjan? Japp. En får väl ombestämma sig?! Möjligen tycker jag att kroppen är lite för kort, men det är verkligen inte Tegnas fel. Det är helt och hållet mitt fel. En kombination av felkalkylering och en oro för att garnet inte skulle räcka. Jag funderar på om jag kan klara att dela den ovanför spetsen och sticka på några centimeter och sen sy ihop delarna igen med maskstygn. Kan det funka, tror ni? Eller ska jag chansa på att garnet töjer sig lite på längden. Det ÄR ju faktiskt ett entrådigt merinogarn och det brukar töja sig lite. Väl? Eller är det önsketänkande?
Fortfarande lite hög efter Tegnastickandet köpte jag ett garn- och mönsterkit till en spetssjal av Emelily Knits när hon var på Sticka Mera Tillsammans på Humlalyckan här nere i trakterna. Spetssjal? Jag? Hm.. nä, skulle inte tro det. Sa jag förra året. Jatack, säger jag nu. Superhärligt garn i en oerhört vacker färg. Den är lite lagom stor att ta med, men kräver dessvärre för mycket räknande för att den ska få följa med på tåget. Folk brukar titta konstigt på en när en sitter och vevar med pinnar och mumlar besvärjelser på tåget. Egentligen räknar jag bara, men det kan ju inte de veta. Ibland kan jag till och med få till en seriemördarknyck på nacken, ni vet en sån där när man lägger huvudet först åt ena sidan så det knakar och sen likadant åt andra hållet. Helst ska man mumla samtidigt så blir det riktigt kul. (vad gör man inte för att roa sig…)
Förra året stickades det massor av Let it fall-tröjor och jag ville verkligen ha en sån. Men ni vet. Tröjan är ju lite boxy och att sticka så mycket spetsstickning, det är inte min grej. Dessutom ska ryggen stickas med aviga maskor ända upp till ärmarna och DET skulle aldrig falla mig in. Sa jag då. Nu stickar jag en Let it fall. Boxy. Med massor av spetsstickning. Och aviga på ryggen. Jepp. Jag ombestämde mig. Alternativt är jag en sån som gillar att plåga sig själv. Fast en plåga är det inte, upptäckte jag. Den är riktigt trevlig att sticka, trots alla aviga maskor. Fast ikväll får jag lägga lite tid på att rätta upp ett fel jag gjorde imorse där en maska rymde lite. Så går det när jag blir lite för kaxig och tycker att det här är ju plättlätt. Verkligheten smockar till lite och tar ner en på jorden. Plättlätt är ett farligt ord att ens tänka, åtminstone när det gäller spetsstickning. De där jämrans maskorna sticker iväg så kvickt och så sitter man där med ett virrvarr av omslag och hoptagningar.
Nu verkar cirkeln vara nära att slutas, för jag känner tydligt att det är vantar på gång. Flerfärgsstickade vantar, tvåändsstickade vantar och något par med flätor på kanske. Visst vore det fint? Jag är väldigt medveten om att vantar inte kommer att behövas än på ett bra tag, men vintern kommer igen. Det är jag helt säker på.
Fakta om Tegna
Mönster: Tegna av Caitlin Hunter. Som ni ser så gjorde jag ärmarna lite längre än mönstret säger. Trekvartslånga ungefär.
Stickor: 4 mm rundsticka
Garn: Merino singles handfärgat av Fru Valborg i den alldeles underbara, perfekta gröna färgen ”Green Mile”