All Posts By

Mors lilla ylle

Mina mönster Stickat

Sommarstickat á la Yllet

13 augusti, 2021

Sanda

Hur har du haft det med stickandet i sommar? Har sommartopparna dansat av stickorna? Jag har haft det så oerhört motigt, och lusten att sticka har lyst med sin frånvaro.

Vid det här laget är jag i och för sig ganska luttrad. Jag vet att sticklusten kommer och går. Så länge kommer tillbaka så är det ok, men jag saknar verkligen att rensa hjärnan från annat jobbigt medan jag fokuserar på maskorna. Vanligtvis kan jag rensa hjärnan genom löprundor också, men där sätter hälsporren käppar i hjulet för närvarande.  Det är väl så livet är. Ibland går det upp och ibland går det ner.

Men tro för all del inte att det är synd om mig på något vis. Jag har inte stickat många maskor i sommar, men jag har gjort andra trevliga saker. Vädret har varit underbart och vi har varit ute på sjön med våra lilla båt, kört bilturer och umgåtts med nära och kära. Och vi har faktiskt firat jul. Japp, du läste rätt. Vi kunde av olika anledningar inte ses och fira jul i december så vi bestämde att vi skulle göra det under sommaren istället. Grannarna undrade säkert över julmusiken och tjoandet vid paketleken, men det bjöd vi på. Julmaten ersattes av grillat och glögg med pepparkakor blev i sommartappning bubbel med snittar.  Roligt hade vi, kan jag lova, och det lutar åt att det blir en ny tradition.

Jag har gjort några tappra försök att kicka igång stickorna. En eftermiddag i juli träffade jag några av mina stickiga vänner för äntligen få umgås och det var supertrevligt. Som jag har saknat det! Jag packade väskan full med garn och annat livsnödvändigt och hoppades att inspirationen mirakulöst skulle infinna sig. Men nej. Nix. Nada. Jag tror det knyter sig kring att det nästan uteslutande pratats om sommarstickningar, kortärmade stickade tröjor och linnen, och jag förstår inte grejen med det. Om jag stickar så är det oftast i ull, och inte sjutton vill jag ha en kortärmad ulltröja. Då blir ju armarna kalla. Och skulle det vara varmt nog för kortärmat så vill inte resten av överkroppen ha ull på sig. Jag HAR faktiskt stickat en kortärmad tröja fast jag har aldrig använt den. Det skäms jag lite för. Men som kompensation får den ha ett helt eget inlägg. Det är den verkligen värd.

För att bryta sticksugsförbannelsen och skapa min egen variant på sommarstickning plockade jag fram ett riktigt somrigt garn. Ett vackert gult och ett fräscht vitt nystan. Lettlopi. Jepp. Jag stickade i Lettlopi. Vantar. Det somrigaste av allt somrigt man kan sticka. Men du vet hur det är. Efter sommaren kommer vintern och då kommer jag att vara glad över mina nya, fina, gula vantar. De blev aningen små, men det hoppas jag att lite blockning ordnar. De var färdiga snabbare än snabbt och sticksuget var fortfarande på semester.

En ensam Leovante, också i Lettlopi, hittades i stickkorgen och jag la upp en kompis till den. Den blev också klar innan jag hann blinka, så nu är de två. Jag tog faktiskt en bild för att visa på skillnaden du får när du sköljer upp och sträcker till (blockar) en flerfärgsstickad vante, men tycker inte riktigt det framgår så bra på fotot. Du får tro mig på mitt ord. Det gör skillnad. Den högra är det som är blockad. Tror jag. Kanske. Jo, men så måste det vara.

leo

Lite fakta på detta, vi börjar med de gula;

Garn: Lettlopi i gult och naturvitt
Stickor: Strumpstickor 3,5 mm
Mönster: Vanten Sanda av Maja Åkerström

Och så tar vi de Leomönstrade;

Garn: Lettlopi i svart och rödbrunt, typ ekorrfärgat.
Stickor: Strumpstickor 3,5 mm
Mönster: Leo,  av Mors lilla ylle.

0 Comments
Stickat

Världsstickningsdagen 2021 (WWKIPD)

12 juni, 2021

Idag är det Världsstickningsdagen, eller World wide knit in public day, som det heter på utrikiska. Ser du förkortningen WWKIPD så är det just detta man menar. Firar du denna stora händelse på något särskilt sätt?

Ganska länge var stickandet något jag gjorde hemma, och endast hemma. Jag skulle aldrig få för mig att sticka ute i den stora världen, och pratade aldrig med någon om stickning. På den tiden kände jag heller inga lika inbitna stickare som jag. Sen blev jag inbjuden till ett stickcafé här i stan. Det var då jag insåg att det fanns fler än jag som var lika besatta.

Så, numera stickar jag var jag än hamnar. Har alltid ett stickprojekt i min väska, för vem vet när det blir en paus. Och vi vet ju hur pauser ska tillbringas, eller hur? Paus = tid att sticka. Det är sen gammalt.

 

0 Comments
Stickat

Upprepning och sleeve island

8 maj, 2021

Oldschool

Du har säkert hört uttrycket ”man ångrar aldrig en upprepning”. Jag tror det myntades av tjejjerna i podden Stickkontakt, men jag kan ha fel. Det händer att jag har det. Fel, alltså.  Och tjejjerna i Stickkontakt har nog ganska rätt i att man inte ångrar en upprepning. Nån gång kan det väl hända att jag ångrat en upprepning när jag efter att ha repat upp och stickat om insåg att jag gjort rätt redan från början, men det är väl sånt en får räkna med.

Just upprepningar har jag övat på den senaste månaden eller så, och ingen av dem har jag ångrat. Än. Följer du mig på Instagram så har du fått ta del av detta redan, men vi tar väl det här också. Jag menar, ingen har väl farit illa av att läsa om andras klanterier? Hur gärna jag än vill påstå att det alls inte var mitt fel att det behövde repas upp så får jag kanske erkänna att det nog ändå är så det ligger till. För det var inte på grund av några fel i mönstren (japp, det berör mer än ett projekt….) utan snarare skit bakom stickorna. Läser jag bara valda delar av ett mönster så är det lätt hänt att något missas.

Vi kan väl börja med min Oldschool Sweater som du ser på bilden här ovanför. Jag ääääälskar den tröjan, och jag äääääälskar färgen. Hyfsat otippat att jag skulle falla för en beige färg, men denna är ren perfektion. Färgmässigt, alltså.  Och designmässigt. Inte så att det saknas felstickningar i den här. Nädå. Men, troligen kan du inte se dem. Här handlar det om att jag hade stickat klart kroppen och skulle ta mig an en av ärmarna. Ärmar är rent historiskt något som jag inte gillar att sticka, men eftersom jag är begåvad med två armar så brukar det vara önskvärt att mina tröjor har två ärmar. Det är bara att bryta ihop och komma igen, med andra ord. Här kommer faktiskt ett annat uttryck in. Du har säkert inte missat uttrycket Sleeve Island, Ärm-ön. Det är inget resmål jag normalt uppmanar folk att resa till, men på den här tröjan var ärmarna en fröjd att sticka. Det gick oerhört fort och var roligt hela vägen. Ja. Tills jag upptäckte att jag inte läst alla meningarna i mönstret. Man skulle visst minska lite här och där på ärmarna. Jepp. Det hade jag inte gjort. Så jag repade en liten bit, inte hela vägen, för jag bestämde mig för att jag ville ha ärmarna lite vidare än mönstret beskriver. Inte en ångrad upprepning, alltså, men jag körde lite konstnärlig frihet för att inte behöva repa hela vägen.

Ärmproblem hade jag även på min citronfjärilsgula Cumulus Blouse. Jajjemen. Här hade vår kära Petite Knits använt sig av samma sätt att skriva mönster som Detstoragarnföretagetviintenämnervidnamn gör. Ni vet SAMTIDIGT SOM. Det är ett jäddrans ofog, om du frågar mig, för inte läser jag så långt. Följden blev att jag stickat nästan en hel ärm när jag insåg att den var bra mycket vidare än någon av mina andra Cumulusar. Det var bara att repa upp ärmeländet nästan hela vägen. Gör om – Gör rätt. Jag kunde valt att hävda lite konstnärlig frihet även här och kört ballongärmar, men då hade nog inte garnet räckt. En magtröja i mohair är jag inte intresserad av. Inte en magtröja över huvudtaget om jag tänker efter. Inte heller denna upprepningen ångrar jag alltså. Nu är besöket på Sleeve Island över på den tröjan och jag matar på de sista centrimetrarna av kroppen. Sen är det bara avmaskning kvar. Yay!

Fler upprepningar?  Jammemen! Som jag berättat tidigare så fick jag för mig att sticka en, för mig, hyfsat avancerad spetsstickad tröja i svart(!) garn. Jodå… och efter ett första försök insåg jag att den blev stor som ett tält. Jag hade gjort provlapp som stämde, men något hände med stickfastheten ändå. Så jag repade upp och började om. Detta var i vintras när vi knappt hade något dagsljus. Andra gången blev det bättre. Jag stickade på tröjan de stunder det var någorlunda dagsljus och jag var klar i hjärnan. Ni förstår nog hur svårt det var att hitta nån stund där båda dessa inträffade  samtidigt under vinterhalvåret. På senaste tiden har det gått lättare efter hand som antalet timmar med dagsljus ökat. Det gick riktigt bra till och med. Tills jag upptäckte att jag bara läst delar av instruktionen som rör minskningarna vid V-ringningen. Det skulle bli tvungen att repa. 8 varv med ca 300 maskor på vardera. I spetsstickning och svart garn. Men inte den dagen. Försiktigt la jag ifrån mig stickorna så att inga fler olyckor skulle hända den kvällen, och på morgonen efter så tog jag itu med repandet. Det tog sin tid, men gick utan större missöden. Och inte heller denna upprepningen ångrar jag.

Nu är kroppen färdig och jag är på, japp du gissar rätt, Sleeve Island. Hurra! Och än har jag inte läst fel. (fattas bara annat, jag har bara stickat tre varv på första ärmen så det har inte funnits utrymme för så många fel)

Vad blir slutsatsen av detta?

  • Uttrycket ”man ångrar aldrig en upprepning” stämmer oftast.
  • Sleeve Island är inte en så otäck plats att vara på. Oftast.

Fakta om tröjan på bilden:

Garn: En tråd Holst Noble i färgen Pale Oak tillsammans med en tråd Rauma Plum i färgen Ljus beige.
Stickor: 4 mm rundstickor till kropp och ärmar, och 3.5 och 3.0 mm till resåren.
Mönster:  Old School av Vera Välimäki.

0 Comments
Stickat

Lägg upp och lägg ut!

15 mars, 2021

 

 

 

Tagga? Länka? Lägga upp och lägga ut? Har du sett Instagramkontot Stickdesigners inlägg och funderingar kring det den här månaden? Inte? Gå in och kika, du ska kunna se det även om du inte har Instagram.

Det här inlägget har legat och grott i min hjärna ett halvår eller så. Jag har tagit fram och smakat på det några gånger, men aldrig fått ner det på pränt.  Nu när Stickdesigner under mars månad påminner oss om att de små saker jag gör, gör stor skillnad för någon annan, känner jag att det är dags.  Jag gör ett försök, åtminstone. Så, vad handlar det här om då?

Jag är väldigt flitig på att lägga upp mina projekt på Ravelry, och har gjort det med i stort sett alla grejer jag stickat (eller virkat, för all del) sen jag skaffade mitt första konto där.  Mest har jag gjort det för egen del för att jag ska komma ihåg vad jag gjort, och vilket garn och vilka stickor jag använt. Ibland har jag till och med lyckats få med vem som fått det stickade plagget och lite information om eventuella modifikationer jag gjort. I de fall jag använt ett mönster som finns på Ravelry så har jag länkat projektet till mönstret. Fortfarande för min egen skull. Så att jag skulle kunna hitta det igen.

På senare år har jag gjort några egna designer som finns för nedladdning eller köp på Ravelry, och plötsligt har det gått upp för mig att det finns ett syfte till. Om jag lägger upp mitt projekt, med foton och information, så har både mina medstickare OCH mönsterskaparen stor nytta av det! Mina medstickare har nytta av det då de kan se hur det blev med det garn jag valde, och med de eventuella modifikationer jag gjorde. Och mönsterskaparen har nytta av att många projekt finns länkade till mönstret så att det hamnar längre upp i sökningarna. Det säger ju sig själv, egentligen, men jag har inte tänkt på det förr! Så, jag skäms lite över att ha tänkt så egoistiskt. Det gör jag. Men å andra sidan har jag ju faktiskt lagt upp projekten, så oavsett om jag tänkte på det eller inte, så har vi alla haft åtminstone lite nytta av det.

Jag vet i alla fall att jag blir lycklig för varje projekt som länkas till något av mina mönster. Lite så där fnissigt kullerbyttaimagenlycklig. Och det vet jag att andra också blir. Ja, om de blir kullerbyttaimagenlyckliga vet jag förstås inte. Det är kanske något som bara min mage gör, men något ditåt är det säkert även för andra.

Något som jag också blir superlycklig över är när någon lägger upp foton på något de stickat efter något av mina mönster på t.ex. Instagram, och taggar mig. Superduperlycklig, över att någon tar av sin tid och låter mig veta att de stickat eller håller på att sticka något. Och jag älskar när jag får lov att reposta era bilder så att fler får se det ni gjort.

Tidigare tänkte jag alltid att ”inte ska väl jag” länka till designern. Vad bryr väl den personen sig om vad jag stickar? Det kändes nästan lite för oblygt och kaxigt för att passa mig. Men det är välj klart att designern bry sig! Hur tänkte jag där? Och skulle det mot förmodan vara någon som inte följer sina taggar så noga så är det väl ändå något som designern själv får välja. Det kan inte jag göra åt den.

Så, nu länkar jag, taggar hej vilt, och fortsätter givetvis lägga ut på Ravvan.  Och hoppas att mina små saker gör stor skillnad för någon annan, mönsterdesignern eller en medstickare. För vet ni? Om inga eller väldigt få projekt länkas till ett mönster på Ravelry så rensar de bort det. Det får inte ligga kvar, helt enkelt. Och det är framförallt små indiedesigners som drabbas, inte de stora drakarna.  Känner du dig det minsta osäker på hur Ravelry funkar, och hur man lägger upp projekt där, så har min goda vän Elaine gjort en film som tydligt och pedagogiskt visar och förklarar det. Filmen finns tillgänglig på Youtube.

Länkar du dessutom till en indiefärgares garn så lovar jag att hen också blir kullerbyttaimagenlycklig eller något liknande. Helt säkert!

In och läs på @stickdesigner på Instagram, och följ taggen #lägguppläggut. Vi kan alla göra skillnad!

Over and out, och kram till er allihop. Jag är snart tillbaka med mer stickat. Jag lovar!

PS. Den fina filmen, och även de andra filmsnuttarna som delats hos Stickdesigner är gjorda av Regemedia reklam.

PS igen. De fina bilderna, som den nedan, har Kamilla Svanlund gjort.

0 Comments
Stickat

Hej å hå, och hoppsan och förlåt

31 januari, 2021

Filigree

Lite Hej å hå, en stor del Hoppsan och ett litet men ångerfullt Förlåt får det bestämt bli. Så går det nämligen när jag inte har koll på mina pågående projekt

Jag tröttnade som bekant på alla Knitalongs som jag gav mig på innan jul, och fick stället ordentlig fart på stickorna i övrigt. Det blev sån fart på dem att jag vid ett tillfälle satt och beklagade mig över att jag faktiskt inte hade en enda tröja på stickorna och det var naturligtvis katastrof! Inte hade jag några andra stora projekt heller, för den delen. Det var så synd om mig. För, som mina kära stickcafévänner påpekade har jag ju inget garn alls i min stash. Och inga mönster i mitt bibliotek på Ravelry eller i bokhyllan. Inga alls. (ni hör ironin, hoppas jag)

Där satt jag, i min totala förnekelse, och tyckte lite synd om mig. Hade lite småpanik. Och la raskt upp en slipover av garn från stashen, Garnet hade i ärlighetens namn inte legat och mognat så rysligt länge, men ändå. Det fanns hemma, och jag la upp. Slipovern, som heter Plain, har varit på gång ett tag, faktiskt nästan ända sen Elaine gav ut det. Men ni vet, det måste mogna lite här. Garnet behöver berätta vad det vill bli och lite sånt.

Och för att inte riskera att stå utan garn till ett nytt större projekt så beställde jag lite fluff från Garnr. Själva basen till tröjan hade jag redan. Den har bott här ett bra tag, men behövde en fluffig kompis för att kunna bli något riktigt bra. Det är här ett litet Hej å hå kommer in. Paketet virrade bort sig en kort stund. Trots att min app sa att det var levererat så fanns inget garn i min brevlåda. Jag började blänga misstänksamt på grannarna i smyg och funderade på vem av dem som börjat sticka nu under pandemin, och då luskat ut att det var godsaker på väg hem till mig. Allt tålamod jag kunde uppbåda gick åt till att vänta till dagen efter för att se om denne granne tagit sitt förnuft tillfånga och smugit ner paketet i min brevlåda till dagen efter. Nixpix. Inget garn.

Då använde jag min livlina, jag messade en vän. Alla borde ha en vän som jobbar på Posten (jaaaa, jag vet att det inte heter så längre, men jag är väl skitgammal då, för så heter det för mig, alltid) Hon vände nog uppåner på hela postlevererarstället, och skrämde möjligen slag på en och annan tös och påg som jobbar där, men paketet hittade hon. Stickare som hon är så förstod hon hur värdefullt paketet var, och berättade det garanterat för sina kollegor. Troligen kommer de att hantera leveranser som kommer från garnlangare väldigt noggrant framöver. Tusen tack min vän! Hur ska jag kunna återgälda det?

Och hoppsan, plötsligt var en ny tröja på stickorna. Med det äventyrliga fluffgarnet och ett Hostgarn från stashen. Jajjemen. För det håller ju inte att bara ha en slipover på gång. (och en och annan cowl, och nån vante, och någon socka, och kanske ett par ugglor)

Det var då jag kom på det! Och skämdes gjorde jag något så förfärligt! För man får inte ljuga, och man får verkligen inte glömma bort såna här underbarheter. Under hela den här tiden så har jag visst haft en tröja på gång. En alldeles underbar utmaning till tröja i mitt fina Ilogarn som jag vann hos Tant Hulda ifjol. Så förlåt för att jag for med osanning, och förlåt för att jag glömde ett så fint projekt. Det var verkligen inte meningen. Jag tror att anledningen till glömskan var att jag visste med 99% säkerhet att stickfastheten var helt off, trots provlapp. (nyttan av en provlapp faller när jag plötsligt stickar lösare på det riktigare projektet än på provlappen) Hursomhelst så repade jag upp ända ned till mudden och började om, och nu stämmer stickfastheten. Utmaningströjan är en Filigree sweater av Julie knits in Paris. Den är verkligen inte omöjligt svår, men det ÄR lite klurig spets och jag stickar den i svart garn. Japp. Svart. Spetsstickning. Jodå. När huvudet är dumt får tålamodet lida. Så jag stickar några varv i taget när hjärnan är pigg. Sen får det vila till nästa dag, och det gör absolut ingenting. Tröjan får ta tid. Det är den värd, speciellt nu när den glömdes bort en stund. Förlåt, tröjan.

Det mesta av faktan finns faktiskt i texten denna gången, men för säkerhets skull så kommer den här igen.

Garn: Iloyarn från Tant Hulda
Stickor: 4,5 mm rundstickor från Hiya Hiya
Mönster: Filigree sweater av Julie knits in Paris

0 Comments
Mina mönster Stickat

Vanten Leo – mönstersläpp!

30 december, 2020

Leo

Nu kör vi va? Vi kör slut på 2020 och hälsar glatt 2021 med ett nytt mönster!

Detta är alltså Vanten Leo. Sprillans nytt mönster som släpps på Ravelry idag! Tjohooo!

Köp här!

Tidigare har jag varit så dålig på att skriva om mina mönstersläpp. Jag har svarare valt att smyga ut dem och hoppas att någon ser. Men så kan vi ju inte ha det. Det funkar inte, det kan ju var och en begripa. Så, nu kör jag en helt ny taktik. Här ska det tjoas och hojtas så att alla hör!

Jag har velat göra en varm och mysig vante med fin passform, och jag hoppas att jag lyckats. Till paret på bilden använde jag två överblivna nystan Lettlopi och det räckte gott och väl. Skulle du inte ha Lettlopi hemma så kanske du har lite rester av Svensk Ull från Järbos julvante 2020. Det funkar finemang även det. Jag har testat. Det blir en lite mjukare vante av det.
Troligen skulle du även kunna komma undan med ett lite fluffigare garn av DK-tjocklek. Prova dig fram bara. Får du rätt stickfasthet och ett resultat som du tycker om så bara kör!

Historien om hur de här kom till är lite rolig. Ja, lite märklig åtminstone. Ni som känner mig väl vet att jag själv inte väljer leopardmönstrat. Men trots det fann jag mig själv med mitt rutiga block en kväll, frenetiskt ritande på leopardmönster. Jag ritade, stickade, repade upp, ritade igen, stickade igen. Till sist var jag hyfsat nöjd. Då skickar min lillasyster ett meddelande till mig. Hon hintade om att hon hade köpt sig en ny jacka och frös om händerna när hon använde den. Hon hade nämligen inga vantar som passade till. Samtidigt som jag skickar bilden på min Leovante till henne så skickar hon mig en bild på sin nya jacka. En Leo-mönstrad sådan. Jodå. Snacka om tankeöverföring!

På självaste julafton fick hon sina nya vantar, så nu bor ur-Leo där han hör hemma. Paret jag stickade i Järbos Svensk Ull har flyttat hem till yngste sonens sambo. Hon har samma kärlek till Leo-mönstrade kläder som min kära syster, så där lär de få ett gott hem.

Namnet jag valt kan tyckas självklart, och det är det nog. Faktum är att vanten är döpt efter min yngste sons första husdjur, en högt älskad leopardgeckoödla vid namn Leo.

Nåväl, för att fira mönstersläppet och för att fira att 2020 snart är slut så är mönstret tillgängligt med 20% rabatt året ut. Ingen kod behövs.

Fakta om härligheten

Garn: Jag har använt LettLopi till ett par, och Järbos Svensk Ull till ett av paren, och båda går lika fint. Det viktiga är att stickfastheten blir bra så att vanten passar dig.
Stickor: Jag använde 3,25mm till resåren och 3,75mm till resten och jag stickar ganska hårt. Använd de tjocklekar du behöver för att få till stickfastheten.
Mönstret: Vanten Leo, mönster av mig. Tillgängligt på Ravelry från idag.

Så, fram med stickor och garn nu!

Leo Svensk ull

0 Comments
Mina mönster

Jultävling!

22 december, 2020

 

Vad sägs om en jultävling? Kan det vara något?

Så här har jag tänkt mig det hela.  Tre vinnare får välja varsitt av Mors lilla ylles mönster på Ravelry. Det låter väl som en bra idé? Det kan till och med vara så att det dyker upp ett helt nytt mönster under de närmaste dagarna, och det kan naturligtvis också väljas i så fall.

Hur gör vi då?

Berätta för mig antingen vad du ser fram emot att sticka på i jul?

…eller

Hur du gör för att locka tillbaka din sticklust när den rymt eller tagit semester?

Kika sen på bilden med nissen och stickmarkörerna här nedanför  och gissa hur många stickmarkörer han norpat från min stickväska.

Du kan antingen lämna svaret här, eller på Instgram eller Fejjan. Det viktigaste är att du svarat innan den 26/12 kl 24.00.

Nisse

0 Comments
Stickat

Ett ylle och hennes julstickningar

16 december, 2020

KAL

En jul-knitalong (KAL), vad kul! Eller två? Ännu roligare! Eller?

Jag borde veta bättre vid det här laget. Det borde jag verkligen. Men jag var så himla sugen på att sticka en Gnome (en Nisse). Och julvante. Vem vill inte sticka det? Och då hade jag ändå inte gått igång på Järbos julKAL än. Ja, jisses.

Huvudstupa ner i garnlagret dök jag. Två gånger. För visst skulle jag vara med och sticka en Gnome! Heter det något så gulligt som  Gnutmeg så är det självklart att jag vill sticka det. Och så aviserade Eli, Skeindeer Knits, att hon skulle ha en julvante i år trots allt. Hennes tidigare julvantar har varit superfina, så visst skulle jag vara med.

Ja, ni ser ju. Det gick ju sådär. Det ni ser på bilden är ett tomteskägg, en luva och en randig korv. Oklart vad korven skulle bli. Man skulle visst sticka en korv till med samma oklara användningsområde, men där tappade jag det. Intresset, alltså. Inte humöret. Och så ser ni en påbörjad vante. Det ni inte ser är att detta är fjärde vantförsöket. Hur jag än gjort med olika färgkombinationer så har jag inte blivit nöjd. Första försöket blev dessutom i storlek till en femåring ungefär, och lite större tassar än så har jag. Så jag stoppade ner det i en påse och där har det fått ligga och skämmas sen dess. Det kommer det att få göra tills jag ser hur de färdiga produkterna ska se ut, sen ska jag ta ställning till om jag vill göra dem klara eller om jag repar upp dem.

För vet ni. Det är inte meningen att något så i grunden roligt som en julstickning ska bli ett jobbigt och stressande måste. Så det så! Så istället för att låtsas om att KAL-erna existerade så la jag ner hela min själ (och förmodligen halva grannens) på att sticka färdigt de två tröjorna jag hade på stickorna. Följden blev att jag nu sitter här utan tröjor på stickorna, och med två förträngda julstickningar i en påse bredvid soffan. Jepp. Så har jag det. Men två färdiga tröjor har jag. Åtminstone så snart jag fäst trådarna på den senaste.

Att jag inte trivs med att vara med i en KAL vet jag sedan tidigare. Det jag däremot inte vet är varför jag envisas med att hoppa på såna med ojämna mellanrum ändå. Jag begriper det verkligen inte. Iden med att sticka något samtidigt och tillsammans är både rolig och härlig. Man peppar förhoppningsvis av varandra och kan hjälpas åt om någon kör fast. Men så blir det inte för mig. Det blir ett stressmoment när ledtrådarna dyker upp fortare än jag ids sticka dem, och eftersom jag inte vet hur den färdiga saken ska se ut så kan jag omöjligt välja ut vilka färger jag ska använda. Det går bara inte! Men jag hjälper gärna till om jag kan. (även om det är svårt att hjälpa till när en inte ligger i fas med ledtrådarna)

Strunt samma. Jag unnar er alla lyckan med att delta i de Knitalonger som dyker upp, men låt mig sitta här under min korkek och sticka på det jag har lust med istället. Jag kommer med all säkerhet att bli lite lätt avundsjuk på alla söta Gnutmegsar och Julvantar som blir klara en efter en, men det kan jag ta. Bara jag får sitta här under korkeken och lukta på pepparkakorna och glöggen, och sticka på vad jag känner för. Kan vi vara överens om det?

Hur känner ni inför detta?

Förresten, minns ni i början av året när jag gjorde mig en egen Make 9? Nä, trodde inte det. Det gör knappt jag heller. Men, det skulle vara lite kul att se vad det blev av det hela. Har jag lyckats fylla i alla rutorna? Någon alls? Jag får kanske ta mig i kragen och kika lite på det. Hur tror ni det gått?

Om någon känner sig sugen på att sticka randiga korvar eller för all del en julvante så kommer här lite fakta om mina djupt sovande projekt;

Till båda projekten har diverse stashgarn av Rauma Finull, Kampes tvåtrådiga och garn från Klippans yllefabrik används, och till båda projekten har strumpstickor i storlek kring 2,25-2,75mm använts.
Mönstren hittar du här;

ADVENTure Gnome (Gnutmeg)

Midwintdeer

Nu ska jag fortsätta ignorera dem och istället lägga upp till nåt nytt. Något i Merino-silkegarn från Lisa Linkvarn tillsammans med en tråd alpacagarn från Host. Gråsvart. Inget färglatt här inte.
Och imorgon ska jag köpa mig två härvor av Järbos Svensk Ull och sticka ett par vantar till av mitt kommande mönster som troligen kommer att heta Leo efter en tam ödla vi hade för några år sen. Ja, så får det bli. För det är jag värd.

0 Comments
Stickat

Bergådalbana och teststickningar

7 november, 2020

Cable Lace sock

 

Det går lite upp och lite ner med det mesta just nu. Till och med sticklusten. Men mest med humöret. Ena dagen känns det helt ok, för att nästa dag helt plötsligt kännas helt nattsvart. Det är frustrerande och påfrestande.

Det har varit ett tufft år för oss alla, det har det, och nu är det snart slut. På nattsvarta dagar så tänker jag att Ha! Vänta bara! Vi trodde att 2020 var illa, vänta bara tills vi ser vad 2021 ska slänga i ansiktet på oss. Men på de bättre dagarna känner jag att nu kan det bara bli bättre. Är ni likadana?

Häromveckan kände jag mig på topp en kort stund. Kastade mig in i ett par teststickningar samtidigt som jag har plitat ihop ett nytt vantmönster i Lettlopi (jajjemen, ni får snart se) och stickar vidare på ett par tröjor. Några dagar senare tog allt stopp. Någon dag stickade jag faktiskt inte alls. DET är allvarligt!

Men så vände det igen, lite kort, i onsdags när jag äntligen fick umgås med min äldste son som jag oroat mig så förtvivlat för. Ni som känner mig vet att han fick Covid i våras, och han har nog aldrig blivit helt bra från det. För ett tag sen försämrades han igen och det konstaterades att han hade många små proppar i lungorna OCH en inflammation i lungblåsorna. 27 år ung. Det har tagit hårt på hönsmammas hjärta, kan jag säga. Därför kändes det oerhört skönt att få träffa honom och krama om honom ordentligt. Var rädda om er, säger jag bara. Det där är inget vi vill råka ut för.

Sen har det Amerikanska valet påverkat mig på något märkligt vis i år, och det tycks ju aldrig bli avgjort. Så i torsdags föll jag ner i det svarta hålet igen. Ingen stickning alls. Men det rättar till sig igen, och idag känns det riktigt bra. Det hänger naturligtvis ihop med att jag fått umgås med sonen idag igen.

Så, japp, vi kör bergådalbaneliv här just nu. Det blir åtminstone inte enformigt. Under tiden stickar vi oss igenom det här. Tillsammans!

Men teststickningarna då, undrar ni kanske. Jo, den ena är klar och finns nu på Ravelry, och den andra är på gång. Den ena är spets och flätor och den andra är flerfärgsstickning. Lite variation är bra.

Och vanten jag skapat är flerfärgsstickad även den. Jag har ritat och stickat, suddat och repat, ritat igen och stickat igen. Så som man gör. Och nu tycker jag att jag nått dit jag vill med den. Det återstår ”bara” att skriva ner och sticka en vante till. För det brukar vara fint med en på varje hand.  Det var lite roligt med denna vanten. Jag hade min lillasyster i åtanke när jag ritade och stickade den, fast hon var helt ovetande. Så skickade hon mig en bild på en kappa hon köpt, och meddelade att nu behövde hon minsann ett par nya vantar som passar till den. Jag kan säga att vanten och kappan är en perfekt kombo. Så kan det gå.

Sockan på bilden är en av teststickningarna. Jag har följt tjej från Johannesburg länge och hon la ut en fråga om teststickning av sockar åt henne. Jamenvisst, tänkte jag. Det gör jag gärna. Jag hade ju bara en handfull projekt på gång så det fanns absolut plats för ett till. De heter Cable & Lace socks och finns nu tillgängliga på Ravvan. Spets- och flätmönstret är väldigt enkelt att memorera och mönstret är välskrivet. Rekommenderar det varmt.

Fakta:

Mönster: Cable & Lace socks av Bigger than life knits
Stickor: 2,5 mm strumpstickor. Mönstret är skrivet för magic loop, men ni vet ju hur jag älskar mina strumpstickor.
Garn: Merino sock från Humlalyckan, i en fantastisk vårgrön färg.

0 Comments
Stickat

En tjuvstart på Socktober

30 september, 2020

VervainVet ni. Imorgon är är det Oktober igen, eller Socktober om du så vill. Min vana trogen är jag i fullständig osynk med tiden.

Medan många laddar för att verkligen sticka sockar i Socktober inser jag att jag i år råkat tjuvstarta det hela. Socktember låter inte lika klatschigt. Men det är som det är. Tre par har jag klämt fram om jag inte missminner mig. Nej, förresten. Fyra par blir det minsann.

Hur gör ni med såna här grejer. Ja, typ Socktober eller för all del bara en allmän hype att ALLA ska sticka samma sak. Tröjan Trouville är väl det senaste exemplet, och nån sjal som heter Hallén. Alla, precis alla, verkar sticka på dem eller ha ett stort sug att börja på dem. Eller är i färgväljartankar, kanske? Hur gör ni? Hoppar ni på trenderna?

Jag ska villigt erkänna att jag ganska ofta blir får lust att hoppa på de där grejerna när de dyker upp. Suget blir stort, så att säga. Men oftast avstår jag numera. Jag har upptäckt att det inte blir någon njutstickning längre då, utan snarare en tävling. Folk sprutar ju ur sig den ena vackra saken efter den andra och tycks bli färdiga innan de ens börjat (förnuftet förstår att det inte är möjligt, men ni förstår nog vad jag menar), men jag lutar mer och mer åt det får ta tid. Är det inte värt att göra långsamt så är det inte värt att göra alls.

Det där låter ju fint, eller hur? Det är det, men det är svårt! Svårt att inte dras med. Svårt att stå emot suget. Jag erkänner att jag är sugen. Jag erkänner att jag leker med tanken att göra en stash-dive (inte stage-dive, det är nåt heeeelt annat) för att se om jag har något passande garn. (det har jag, tro mig)  Ibland går jag till och med så långt att jag faktiskt dyker ner i min garngömma, men har det gått så långt så är risken stor att jag hittar rätt garn och lägger upp. Jag är ju bara människa!

Så jag är nyfiken! Hur hanterar ni sånt här?

Nä, hörrni. Nu spårade jag ur lite. Sockar skulle detta ju handla om. Jisses. Min hjärna, alltså. Helt oberäknelig.
Sockar har jag alltså stickat – i parti och minut – trots att det bara varit Socktember och inte Socktober.  När jag var hos TantUlltuss på workshop för ett tag sen så köpte jag ett par nystan Filcolana Arwetta i en vacker melerad beige färg. De planerade jag sticka något ur boken 52 weeks of socks med, för jag kände att den boken på något sätt krävde neutrala färger.  Plus att det är vackert. Det ÄR roligare att sticka färgglatt, men i ärlighetens namn har en större användning för sockar i neutrala färger. Jag fastnade för sockan Vervain och den var verkligen superrolig att sticka. Lagom mycket som händer så det hinner inte bli tråkigt.

Om jag tänker efter så är det alldeles rimligt med lite spetsstickning, för de andra tre paren har varit ett par med strukturmönster, ett par tjocksockar och ett par med vändbara flätor. Saknar bara ett par flerfärgsstickade nu, men det råder jag snart bot på. Det är redan ett par på stickorna. Ni som följer mig på Instagram och Facebook har redan sett tjocksockorna (teststickning för Knitritious) och de med strukturmönster (teststickning för Marceline Smith)

Nu ska jag sitta här och stå emot lusten att lägga upp en Trouville en stund, och sticka lite på min LoveNote eller kanske Flow. Eller kanske ett par sockar till.

Fakta om sockarna på bilden:

Garn: Filcolana Arwetta i en melerad beige färg, nr 971 tror jag bestämt.
Stickor: 2,5 mm Knitpro trästickor
Mönster: Vervain av Sachico Burgin

0 Comments