Men herregud vad tiden går fort när man har roligt. Ja, den tycks gå fort oavsett man har roligt eller inte, om jag tänker efter.
Häromveckan fyllde prins W 1 år och då fick han koftan i födelsedagspresent.
I ärlighetens namn tror jag han blev gladare för boken om ”Den rädda ankan Agne” som han också fick. (eller hette ankan Arne… har glömt) Men hans mamma, min allrakärasteminstasyster blev rätt glad för koftan, tror jag.
Koftan är stickad i Drops Safran, ett bomullsgarn som jag stickat måååånga barn/babykoftor i. Håller både färg och form fint, men vill gärna dela sig lite när man stickar. Mönstret är egenkomponerat, efter ungefär samma manér som Pippi-koftan jag gjort tidigare. Denna är dock lite större… han har ju växt, lillprinsen.
Självklart har jag använt mina fina Mors lilla ylle-knappar till denna koftan också. Jag tror faktiskt de passar till allt, hahaha. Partisk? Nääää!
Eftersom jag varit så fokuserad på att få koftan klar i tid till födelsedagen funderade jag inte så mycket på vad jag skulle göra sen. Och hamnade såklart i nånslags tomrum efteråt. (inte efter kalaset, utan efter att koftan var klar, förstås) Jobbigt när det händer.
Jag vet ju att jag har en rejäl att-göra-lista men den är som bortglömd just då. Ska nog förresten döpa om den till vill-göra-lista istället. Det låter trevligare. Inga måsten, liksom
Nåväl, tomrummet gick över (efter en halvtimme eller nåt) och nästa projekt drog igång.
Nu blir det en poncho-tröja till mig själv! Japp, bara till mig! Arvingen heter den, och jag stickar den i ett ganska tjockt ullgarn jag beställt från Turkiet. Egentligen skulle det garnet blivit stickade kuddar till soffan, men om någon opponerar sig får ja väl ta på mig tröjan och sätta mig i soffan och se prydlig ut.
Bara lite kvar nu. Återkommer snart med bild. Ja! Jag lovar!
’
