Jag har upptäckt en sak. Bara nu den senaste veckan. Det är inte alls är samma avkoppling att sticka i ett rent akrylgarn, som det är att sticka i ett härligt ullgarn. När hände detta? Jag menar, jag har väl aldrig varit en garnsnobb??
Just nu håller jag på med ett par vantar i ren tvåtrådig ull. Härligt, rogivande arbete. Men det passar inte som tågpendlarstickning. Alldeles för komplicerat mönster som inte alls går att memorera. Därför tänkte jag starta upp något enklare. Något mer tågpendlarvänligt. Så jag bestämde mig för att göra något åt det stora garnnystanet som allrakärastesyster donerade till mig förra veckan. Jag tror det heter Big Verona, och är ett garn i ren akryl. Det är ett felköp, skulle varit Elise och var tänkt till en Miss Winkle. Men, som sen blev liggande. Hos syrran. Tills nu.
Så jag tänkte att visst sjutton måste det gå att göra en Miss Winkle av detta också! Och, ja. Det gör det. Men tycker jag om det? Jag har velat fram och tillbaka. Riva upp eller fortsätta. Nu har jag bestämt mig. Tror jag. Jag fortsätter. Tror jag. Det ser ju inte så illa ut på bilden. Men det ÄR inte samma njutning som ett ullgarn.
Nu ska jag sola näsan lite. Gäller att passa på. Solen har lyst med sin frånvaro i veckan.
Glad Påsk!
Ps. Har du lust att pimpa ditt påskris lite extra finns en beskrivning på påskhattar här.
No Comments