Det går lite upp och lite ner med det mesta just nu. Till och med sticklusten. Men mest med humöret. Ena dagen känns det helt ok, för att nästa dag helt plötsligt kännas helt nattsvart. Det är frustrerande och påfrestande.
Det har varit ett tufft år för oss alla, det har det, och nu är det snart slut. På nattsvarta dagar så tänker jag att Ha! Vänta bara! Vi trodde att 2020 var illa, vänta bara tills vi ser vad 2021 ska slänga i ansiktet på oss. Men på de bättre dagarna känner jag att nu kan det bara bli bättre. Är ni likadana?
Häromveckan kände jag mig på topp en kort stund. Kastade mig in i ett par teststickningar samtidigt som jag har plitat ihop ett nytt vantmönster i Lettlopi (jajjemen, ni får snart se) och stickar vidare på ett par tröjor. Några dagar senare tog allt stopp. Någon dag stickade jag faktiskt inte alls. DET är allvarligt!
Men så vände det igen, lite kort, i onsdags när jag äntligen fick umgås med min äldste son som jag oroat mig så förtvivlat för. Ni som känner mig vet att han fick Covid i våras, och han har nog aldrig blivit helt bra från det. För ett tag sen försämrades han igen och det konstaterades att han hade många små proppar i lungorna OCH en inflammation i lungblåsorna. 27 år ung. Det har tagit hårt på hönsmammas hjärta, kan jag säga. Därför kändes det oerhört skönt att få träffa honom och krama om honom ordentligt. Var rädda om er, säger jag bara. Det där är inget vi vill råka ut för.
Sen har det Amerikanska valet påverkat mig på något märkligt vis i år, och det tycks ju aldrig bli avgjort. Så i torsdags föll jag ner i det svarta hålet igen. Ingen stickning alls. Men det rättar till sig igen, och idag känns det riktigt bra. Det hänger naturligtvis ihop med att jag fått umgås med sonen idag igen.
Så, japp, vi kör bergådalbaneliv här just nu. Det blir åtminstone inte enformigt. Under tiden stickar vi oss igenom det här. Tillsammans!
Men teststickningarna då, undrar ni kanske. Jo, den ena är klar och finns nu på Ravelry, och den andra är på gång. Den ena är spets och flätor och den andra är flerfärgsstickning. Lite variation är bra.
Och vanten jag skapat är flerfärgsstickad även den. Jag har ritat och stickat, suddat och repat, ritat igen och stickat igen. Så som man gör. Och nu tycker jag att jag nått dit jag vill med den. Det återstår ”bara” att skriva ner och sticka en vante till. För det brukar vara fint med en på varje hand. Det var lite roligt med denna vanten. Jag hade min lillasyster i åtanke när jag ritade och stickade den, fast hon var helt ovetande. Så skickade hon mig en bild på en kappa hon köpt, och meddelade att nu behövde hon minsann ett par nya vantar som passar till den. Jag kan säga att vanten och kappan är en perfekt kombo. Så kan det gå.
Sockan på bilden är en av teststickningarna. Jag har följt tjej från Johannesburg länge och hon la ut en fråga om teststickning av sockar åt henne. Jamenvisst, tänkte jag. Det gör jag gärna. Jag hade ju bara en handfull projekt på gång så det fanns absolut plats för ett till. De heter Cable & Lace socks och finns nu tillgängliga på Ravvan. Spets- och flätmönstret är väldigt enkelt att memorera och mönstret är välskrivet. Rekommenderar det varmt.
Fakta:
Mönster: Cable & Lace socks av Bigger than life knits
Stickor: 2,5 mm strumpstickor. Mönstret är skrivet för magic loop, men ni vet ju hur jag älskar mina strumpstickor.
Garn: Merino sock från Humlalyckan, i en fantastisk vårgrön färg.
No Comments