När man inte ens orkar se åt sitt garn

I år var det min tur. Eller otur, kanske jag ska säga. I år var det min otur att tampas med influensan.

Det är ingen rolig fajt, men det är ganska många år sen sist så jag antar att det var min tur. Som vanligt insåg jag inte hur sjuk jag var förrän kroppen verkligen sa ifrån på allvar. Jag inbillade mig att jag inte alls hade feber och att bara var lite hes och gick till jobbet, men till sist fick jag ge mig. Hög feber, en grym hosta, problem att andas och som avslutning roade jag med att förmodligen snyta ut halva hjärnan.

Men det var inte synd om mig av de anledningarna. Inte alls! Ja, kanske lite då. Mest synd om mig var det för att jag inte ens orkade se åt mitt fina garn, inte sticka en maska. Ingenting! Det är sorgligt på riktigt!

Nu har jag bara lite hosta och andningsproblemen kvar, och orken är fortfarande borta, men jag har stickat lite. Några varv. Man får vara glad för det lilla, liksom.

Jag räknar med att byta ut andningsproblem mot lite bättre ork inom kort och då kommer nog den riktiga inspirationen och sticklusten tillbaka. Under tiden kan jag klappa på det vackra garnet på bilden. Garnet kommer ifrån Moods of colors och är helt underbart! Det vänstra håller på att bli en mössa, men de två högra vet inte vad de vill bli än. Det kommer de nog snart på.

I´ll be back!